En vecka bestående av febriga barn och plötslig tvättstugerenovering!

Då tvättmaskinen gick sönder och man omöjligt kan sätta in en ny tvättmaskin

i det smutsiga, fula, äckliga, mögelrummet.. då var det inte annat än att sätta

igång och renovera, trots sommar, sjuka barn och typ handikappad man.

Med andra ord, inte sol och bad för oss. Tråkigt avslut på sommarlovet.

Ja för nu börjar dessutom vår lilla pojk i förskoleklass på måndag..

å mamma är nervös, det är stort.

Vi hoppas på att få golvet målat innan den nya vardagen sätter igång.

Imorgon ska jag och sonen packa väskan och rött äpple ska absolut med :)

Första gången jag släpade Pocahontas fram och tillbaka helt själv igår kväll

och det gick ju jättebra! Jippi!

Ja min kanot alltså, för jag fick en alldeles egen fin kanadensare

av min underbara man när jag fyllde 30!!

Det är helt fantastiskt, att vara ute på det stilla vattnet och vara mitt i naturen,

bara några få minuter hemifrån.

Det är så bra med en inneboende syster, så man bara kan dra när barnen är lagda.

Min älskling följde med ut igår (men orkar inte bära, dra eller paddla pga ryggen)

och vi träffade bl.a bävern och fladdermössen, som vanligt i skymmningen.

En ny relation med Nyköpingsån och dess små inneboende :)

Tillbaka där jag trivs bäst, tillbaka där mitt hjärta hör hemma!

Hej - dansa ur diskmaskinen med världens gulligaste 4åring utan stress

Hej - jag missar inte en enda timme med dej kära supersnabbutvecklande  2åring

Hej - jag har tid att lyssna på dina tusen funderingar idag också kluriga 6åring

Hej - vi går runt i pyjamas och låter diskberget växa idag också

För jag måste bara få uttrycka min lycka i denna oväntade vändning mitt i olyckan

Jag hade gått med på att jobba, när min man uttrycker sin längtan

att få vara hemma med barnen ett år.
För mej kändes det som en evighet, men huvudsaken är att barnen

får vara hemma med sin egen förälder, oavsett om det är mamma

eller pappa och så länge inte jag behövde jobba så mycket.
Självklart vill jag uppmuntra pappaledighet,

även om jag älskar att vara hemma med dem själv.

Från i Mars har jag jobbat. Hade en anställning på 50% fram till Januari.
Men min mans ryggskada sen nov -15 blir bara värre och i väntan

på operation inser vi att det inte funkar längre och maken sjukskriver

sej på heltid, orkar inte ens ta hand om sina egna barn till sin förtvivlan.
Dagen kom plötsligt efter en ryggutredning

och dagen efter kom jag inte tillbaka till jobbet.

Först kändes det jobbigt, jag kände mej pressad

och orättvis mot mina kollegor att bara lämna dem sådär.

Inställd på det jag förberett på jobbet inför hösten. Fina kollegor, mysiga barn.
 Men efter att jag varit tillbaka och avslutat mitt arbete

och beslutet om att jag skulle vara hemma med barnen igen var slutgiltigt

så upprymdes jag av otrolig lycka när jag insåg

att nu skulle jag få göra det jag är bäst på igen, göra det jag älskar,

slippa känna mej splittrad, slippa sakna.
 Nu behöver jag inte missa något i min 2årings snabba utveckling,

nu behöver jag inte sörja över att inte vara med min vackra sköra 4åring

och jag behöver inte fundera över hur mycket ledigt man kan med att ta

bara för att vara hemma när 6åringen kommer hem från sina första skoldagar.

Jag är fri igen och jag får göra alla mysiga utflykter och upptäcka hösten

tillsammans med mina egna underbara barn. Vara med de jag älskar.

Jag tackar Gud för denna möjlighet som kom mitt i olyckan

och jag ska verkligen ta vara på den här hösten, suga in allt gott

från mina barn och ge dem mycket tid och uppmärksamhet och

så ska jag ta hand om min sjuka man serva honom och pussa på honom mycket!

För familjen går först och nu ska jag ta hand om min!

Igår förvånades jag över hur ovilliga vissa människor kan vara till att gemensamt

skapa en mild och trevlig värld.

Oviljan till att göra något bara för att glädja någon annan.

Oviljan till att släppa lite på sin egen bekvämlighet bara för att människor omkring ska få det bättre.

Det handlar inte bara om att prata med en tiggare eller skänka pengar till de fattiga,

som det kanske kunde verka som.

Utan det jag menar är attityden mot människor i vår omgivning och vardag.

Att artighet skulle vara omodernt och att alltid mitt JAG och MITT bästa ska gå först.

"Bara du tror på dej själv" eller "Viktigast är att DU mår bra av det"

Kan jag göra vad som helst bara jag själv mår bra?

Vem vill leva i en sån egocentrerad värld i längden?

Jag vill ge av mej själv till andra för att mitt liv ska kännas värdefullt.

Kan jag göra en liten ansträngning som hjälper någon annan gör jag det gladeligen. 
Då blir ju MIN dag mycket mer värdefull.

Att vara artiga mot varandra skapar en mjukare atmosfär, sålänge det inte blir falskt.

Vi behöver förståss vara ärliga och öppna mot varandra också.

Men mjuka och posetiva ord värmer, smittar av sej och ger mersmak. Kanske även om orden ibland är lite ansträngda.

Jag blir ledsen när jag hör att allt ska handla om oss själva och MITT välmående.

Vem tar då hand om dej när du inte orkar ta hand om dej själv?

Jag blir glad när någon hejar på mej, därför försöker jag heja på andra, för om jag kan få någon att LE, så värmer det MITT inre.

Jag vill absolut lära mina barn att vara artiga och tacka, hälsa, visa intresse och tacksamhet.

De mår inte dåligt av det, jag står ju inte där med piskan. Det kan man få in rätt naturligt i vardagen. Barnen gör ju som vi gör och inte som vi säger.

Men det hjälper förstås att säga, och påminna ibland också.

Vilken dyster värld det skulle bli om ingen visade tacksamhet, ingen uppsakattade någon annans ansträngning och ingen unnade någon annan ett extra hej eller ett leende.

Låt oss uppskatta varndra, uppmuntra varandra.

Sprida kärlek och glädje och ge av oss själva!

När jobbet tar upp mer än 4 timmar per dag så måste resten av fokuset

ligga på barnen och hemmet.

Jag känner inte direkt för att unna mej att skriva lite om jag får tid över,

då unnar jag mej hellre att klappa på mina goingar.

Och kvällen, den går till mannen och nått mer hjärnavslappnande

än ihopdiktning oftast.

Så tyvärr blir det inte mycket roligt här..

Men jag kanske får mina ryck :)

Påsken var i alla fall härlig. Vi var hos svärföräldrarna, mycket soffa,

fika och promenader

Och mycket av vårt fokus gick till den vackra, sällsynta Mandarinanden :)

Får skriva lite mer om det och lägga upp lite bilder i veckan.

Glad fortsättning!

Så, då var internet äntligen igång igen!

Sen sist har dagarna fyllts av många vårtecken, 

som att äta ute i trädgården, sitta ute utan ytterkläder,

Fjäril i skogen, ett bi i trädgården, flugor på staketet,

städning på altanen, fräknig näsa, värme,

rullande barn i gräset och mycket mer.

Men det har också varit tunga beslut, förändringar och fullt upp.

Nu är hemmamamma-livet slut på riktigt :( Om så bara för i år.

Pappa får ensamrätten hemma med barnen och får njuta i mitt ställe.

Jag har fått fast jobb 50% En räddning för ekonomin men tungt för mammahjärtat.

Men 4 timmar om dagen ska jag väl överleva, när jag vet att barnen har det bra med pappa.

Jag gillar mitt jobb, värdefullt och mysigt och jag har energi kvar när jag kommer hem till mina egna,

de mina som är det finaste jag har.

Vissa helger hinner man inget, andra massor.

Detta var en riktigt välfylld familjehelg.

Vi har vårstädat trädgården och grillat korv på altanen

Vi har varit på picknick, druckit varm choklad och fågelskådat

Vi har pysslat och spelat familjespel

Vi har bubbelpoolat utomhus och ätit massa gott

Sen har vi varit i kyrkan och förstås hunnit med allt det där vanliga,

som lek, bråk, och lite städ,

bajsblöjor, telefonsamtal och beslut,

tjafs, missuppfattningar, krossade krukor och tårar,

skratt, bus, mjuka ord och massor av pussar.

Tacka vetja familjen, gemenskap och naturen!

Den här helgen minns vi, för den fyllde vi med många fina minnen,

vi har haft riktigt mysigt!

Det är så härligt att vara en komplett familj nu, varje helg.

Nu längtar jag till nästa.

Med många fina dagar där emellan. 

Varför ? Varför då? Varför blir det så?

Den kända frågan Varför brukar man väl säga hör till 4åringen!?

För våran J började den i tidiga 3 och fortsätter än, han fyller 6 år i sommar!

Och frågorna kommer inte en eller 5 gånger om dagen utan kanske 50 gånger,

min man säger hundra, varje dag, i snart 3år!

Det sliter på öronen, hjärnan, tålamodet.

I det stora hela tycker jag det är jättebra. Det är nyttigt, lärorikt för alla parter att fråga

och det är ofta roligt och intressant, ofta gläder jag mej och tycker det är spännande

med hans tankegångar.

Men nu börjar mitt varförtålamod ta slut..

Hoppas det bara är tillfälligt som tålamodet är borta, för jag älskar ju hans prat och tankegångar, 

men nu pratar han mej tokig, min älskade, fina, kluriga lilla älskling får sin mamma arg

ibland av att aldrig kunna vara tyst. (även om jag försöker dölja det)

Småsyskonen, de stackarna hinner inte säga mycket, för att inte tala om

att försöka föra ett samtal mamma och pappa emellan.

Älskade 5åring. Din röst är underbar och du ger mej alla anledningar att älska dej så hjärtat flödar över, men ibland kan du väl vila din röst lite grann? :)