När köket äntligen blivit fint igen,
ja då blir det pyssel i massor, klippa klistra och glada miner.

Och sen tänkte jag och dottern försöka lära oss att spela piano,
små saker tillsammans, som kan göra en så glad.

Har tagit upp en del av musikrummet till köket.
 

Efter en mans uppfångande famn, tröstande ord och peppande ideér,
efter några lösta bekymmer, världens fuskstäd och kvällsmatgäster,
ett strålande väder och en ny dag när alla 5 vaknar på rätt sida
ja då tror jag att jag börjar komma tillbaka lite, orka lite mer, vilja lite mer.

Vi får hitta de enkla lösningarna, köpa fiskpinnar, köttbullar,
Billyspizzor och annat fusk.
Lägga alla svårstädade saker i en stor kasse, för senare att ta itu med,
låta barnen se på tv ibland, och låta 2åringen få det där kexet
som han tjatar om, sänka kraven ytterligare på mamman och
bara hoppas på att alla omkring också förstår

Så måste man få göra ibland, när livet krisar och man inte räcker till.
Och viktigast av allt, att vi är rädda om varandra och alltid sätter FAMILJEN FÖRST!

Men vad är det med mej?

Jag orkar inte leka med barnen, orkar inte tänka igenom vad man ska ha

med sej i väskan om man ska iväg ett par timmar, orkar inte leta rätt på

strumpor åt alla så vi går barfota till öppna förskolan.
Orkar definitivt inte packa för en utflykt eller gå ut i skogen

och titta på svamp, ännu mindre plocka.

Jag bara skriker/höjer rösten åt min 2åring när han inte lyssnar,

vilket han aldrig gör och jag kan inte hålla mej sansad.
Jag sätter mej på golvet och bara stirrar på disken.

Serverar rester fast jag planerat annan mat.

Och här sitter jag nu, trots att solen lyser där ute, det som jag längtat så mycket efter.
Känns inge bra.. nått måste jag göra, nått måste ändras på. Vad kan motivera mej?

Alla har vi väl ups and downs.. vi föräldrar, men som mamma, eller pappa,

kan man inte bara släppa allt, va sur och ligga på soffan hela dagen.
Vi måste hålla skenet uppe, för våra barn.

Eller i vilket fall måste vi förse våra barn med det de behöver,

vi måste resa oss för att torka dem i rumpan, eller torka deras tårar,

gå emellan de värsta bråken och vi måste svara när de pratar med oss,

vi kan inte bara sitta och stirra in i väggen och inte säga ett ord.

Ibland måste man vara så stark, när man känner sej så svag..

Det enda jag vill göra är att äta choklad och flytta till Spanien..

När hemmamammarollen blir för slapp.

Nej nu har jag slappat till mej alldeles här hemma.
Om barnen inte ska ryka ihop stup i kvarten och jag inte ska gå och bli irriterad

hela tiden så måste jag rycka upp mej ur den här dåliga ovanan jag kommit in i.

Mer rutin på mattider, mer kompisar och öppenförskola och definitivt mer utetid!!

Det mesta har fokuserat kring min mans hälsa och att komma till grunden i hushållet

för att kunna hålla ett fint hem, för att vi ska orka den här situationen och tiden.

Vilket har behövts, och nu kan vi trivas och maken börja återhämta sej i lugn och ro.

Dock känner jag nu hur barnen lider av för mycket hemmatid, där menat,

”bara sitta inne när mamma städar – tid”.

Det var länge sen vi var på utflykt eller stannade länge i en lekpark,

längesen de kunde leka med någon annan än varandra och längesen

de fick låta benen och fantasin bära i naturen.

Så har det blivit en hel del tv-tid här hemma, mycket ovanligt för oss,

och det visar sej vara rätt effektivt om man vill få undan barnen,

men tråkigt, jag saknar att ha dem runt mej.

Inte så hälsosamt heller vill  jag tycka, så det blir nog ingen ny vana.

Så nu tar jag till mitt höstschema, då kommer barnen mer i fokus och jag

kan inte städa bort hela dagarna. Ut! Leka! Baka! Vänner!

Nu ska vi njuta av hösten och trotsa vädret

(kanske bara behöver köpa ett gäng nya, större, bättre regnkläder)

Dagboksanteckningar från min ”2dagarsretreat”

Tisdag 19/9
Vaknar av att min man ringer kl. 9 på morgonen,
han är inte långt bort, men han är inte här
barnen är hemma, med gammelmormor,
jag är hos vänner på landet
och min älskling, han är inlagd för en stor operation i ryggen

Jag är här för att vara nära min man och snabbt kunna komma,
men jag får inte vara hos honom.. inte hålla honom i handen.
hans röst är mjuk, men det är jobbigt..
men vi pratar en stund, tänker på annat och det känns snart okej.

Jag har fått sovmorgon! Njuter av utsikten och tystnaden i
någon timme innan frukosten. Nu passar jag på att ta mej en retreat.
Sjunger och ställer fram en lagom fin frukost
äter, njuter, läser lite bibel, i absolut tystnad.

12.30
Vilken fin promenad jag hade i skogen,
på med skorna, öppna dörren och så var jag där,
hos träden, mossan och svamparna
försökte följa stigen för att inte gå vilse
Här kunde jag sjunga högt, eller lyssna på vinden i träden

Gårdagen var precis som förväntat.
Jag fick massor av tid att prata med C, min förebild,
som mamma, som person, hennes sätt att leva sitt liv.
Fått inspiration att skriva, att ta hand om min familj
och bli en ännu bättre fru och mamma

Inte så dumt avslut på dagen heller, när man går ut i den svarta natten
precis intill, nästan i, skogen och hoppar ner i en het bubblande pol.
Också där givande samtal, för det här är en så bra och fin familj.
Tack ska ni ha!

Mina barn! Ja jag saknar dem!
samtidigt njuter jag av att jag fötts med förmågan
att väldigt enkelt kunna koppla bort och koppla av.

Jag saknar när min 6åring gråter på telefon innan läggdags
för att han saknar mej. Samtidigt känns det bra.
Ibland behöver man sakna för att veta vad man har
och jag får bekräftat att han uppskattat att han alltid
haft mej näranära, trots att han kan skrika åt mej att jag är så dum.

Jag saknar min 4åring när jag inte hört hennes röst på telefon,
inte ens i bakgrunden och jag inte ens hunnit fråga hur hon mår
men jag vet ju, hon är alldeles för upptagen med sina lekar, alla dockor
som ska upprepa allt som sagt av de vuxna i huset tidigare på dagen
och alla möbler och filtar som ska ställas iordning för att leken ska bli perfekt
Och jag vet att hon är nöjd, det är ju bara spännande att vara utan föräldrarna.

Jag saknar min 2åring när han tar luren ifrån gammelmormor
och utbrister högt och glatt HEJ MAMMA! Berättar nått oklart om gammelmormor
och sen lika glatt HEJDÅ MAMMA! Och så försvinner han.

Tydligen hade nattningen gått jättebra, men vid 2tiden hade han vaknat,
gått in till gammelmormor , väckt henne, vägrat komma upp till henne i sängen
utan istället börjat bossa.
Han skulle titta på tv, äta och dricka och efter det visade han gammelmormor tillbaka
till hennes säng, lämnade henne och gick själv och la sej i sin egen säng,
sen var det tyst igen. Otroligt..

Sen mitt i saknaden är moster där också, och morfar finns ”på jour”,
så jag vet att de är i trygga händer.
Och sen är det ju bara 2 dagar, inte en enda av dem är hel,
så inte en dag går, utan att jag håller mina små i min famn.

Kl 13.00
Nej nu är det dags för lite bubbelbad och godis
man måste njuta och gotta sej så länge man kan,
det är ju inte direkt vardag för mej, det här. 

Jag sitter i 40gradigt bubbel och tittar upp i träden,
det enda jag hör är ett par fåglars sång och en hackspett
i tallen intill. Pausar med en baguett och varm choklad
och trots att solen inte är framme kan jag sätta mej en stund på altanen,
iklädd bikini och innetofflor.

Fantastiskt att få möjlighet att återhämta sej på detta vis,
för att kunna ge all denna nya energi till de 4 som betyder mest.
Och få mammor förunnat, denna lyxiga retreat.

Igenkänningsfaktor mamma, eller?

Att det kan kännas så lyxigt, att bara borsta tänderna och smörja in sej, ifred.

Att vara barnfri en natt, (högst ovanligt) men ändå inte sova natten igenom,
utan envist vakna samma tid som barnen vaknar där hemma, och bara titta i taket..

Att sakna mest hos barnen, det som man i vardagen retar sej på mest..

Att få en aha-upplevelse i duschen, när man inser att det är såhär skönt
att duscha om man bara får vara själv och har all tid i världen.

Att när man väl får chansen att vila och slappna av, ändå inte lyckas göra det,
utan allt möjligt annat försegår där uppe i huvudet. För mej är det alla tankar
och idéer som jag bara måste skriva ner.

Vad är JAG för en förälder? Vilken metod använder VI?

Varför ska det ofta vara extremt åt det ena eller det andra hållet?

Som att man placerar in sej i ett fack.

Måste man leva efter vissa specifika metoder och hålla sej till alla

de levnadssätt och metoder i alla områden som går under det specifika

namnet på just detta föräldraskap.

Jag är dålig på alla dessa namn som kategoriserar olika föräldrar.

Ibland kan jag uppleva att det pratas på ett sätt, bland föräldrar,

att man antingen är den nära föräldern, den som alltid sätter sitt barns

behov först, som alltid ligger hos barnen tills de somnar och alltid

tröstar på sekunden när de gråter.

Eller så är man den andre föräldern, som inte är hos barnen tills de somnar.

Då ser man inte heller till sina barns behov, man är hård, eller i alla fall inte en nära förälder??

Att vara en nära förälder, behöver väl inte utesluta en snabb nattning eller egentid?

Om man är nära sina barn 06.15-19.30 varje dag, vecka ut och vecka in.

Både fysiskt, med barnen i knät, på höften eller hängandes fast i foten.

Pussar och kramar dem oräkneliga gånger om dagen och bara inte kan

låta bli att tala om hur fina de är och hur mycket man älskar dem

flera gånger varje dag.

Och man dessutom tar tid till att lyssna på vad de har att säga,

hur de känner och hur de mår, se dem i ögonen,

finnas där och förklara saker och lära dem om livet.

Man försöker fylla deras behov av mat, frisk luft, lek och sömn.

Är man inte en nära förälder då? om man sedan,

vid 19-20tiden lägger dem i sängen, bäddar om dem,

berättar en saga, ber och pussar på dem och sen GÅR.

Lämnar dem i sängen och sitt rum för att finnas tillgängliga

någon annanstans i huset.Visst kan vissa barn behöva att man sitter hos dem,

och vissa relationer behöver den tiden, förälder och barn tillsammans, lite extra på kvällen.

Men det ena kanske inte måste utesluta det andra.

Och tar den där egentiden, i mitt fall, gör jag inte bara för min egen skull.

Jag måste fylla på för att ge ut igen, få en paus för att kunna samla ny

energi och nytt tålamod, för barnens skull, för att jag ska kunna vara

den mamma jag vill vara för dem.Jag gör det också för relationen till min man.

Ett par tre timmar tillsammans med honom utan barnens avbrytande

små samtal och inknuffningar emellan när vi kramas betyder mycket för vår relation.

Vi måste hinna med varandra, se varandra och visa att vi fortfarande älskar varandra.

Oavsett om det är att vi tänder ljus och har djupa samtal eller vi sätter på en film.

För att hålla kärleken vid liv, för att vi vill, förstås, men den tiden tar vi också för barnens skull.

Om vi som föräldrar mår bra ökar vi oddsen att våra barn mår bra.

De påverkas ju väldigt mycket av vad vi gör och hur vi mår.

Här sitter jag och bara skriver, utan vidare eftertanke,

för att jag har tid för en gångs skull..inga barn, ingen man, inget hus att fixa i..

bara skriver ner mina tankar..

Men nu ska jag nog gå vidare ändå, med risk att snart vara tillbaka..

Slappa måndagen!

Ganska unikt these days...

men här sitter vi, både jag och mannen

och slappar i vardagsrummet,

småpratar och skriver

Våra 3 barn leker runt oss

och ingen är irriterad

och ingen städar

och alla är nöjda.

Annars är vardagen rätt tuff..

med 3 små barn varav en är rätt intensiv

en annan som aldrig är tyst

en man som har en ryggskada som gör att man

blir lämnad själv med ansvar och allt arbete

i hemmet och med barnen.

Ja men det blir fullt upp helt enkelt,

tack o lov kan jag gå till min man å få lite

klappar och styrkekramar och pepp ibland

men det är aldrig roligt när han har så konstant ont.

Vi längtar till operation och bättre tider,

bara en vecka kvar och sen ska det gå åt rätt håll.

Tacksam är jag i alla fall..

för mina 3 fina, mjuka barn med de största hjärtan,

omsorg och kloka tankgångar.

Trots att de retar varandra, skriker och trotsar en hel del.

Och tacksam för min man, som inte är perfekt,

då tålamodet är kort och inte allt för flexibel,

men som i friskt läge är så otroligt ansvarsfull,

företagsam och omtänksam,

ett sånt rent hjärta, så rädd om sin fru,

så ärlig och uppriktig, mån om sin familj

och jag bara älskar honom så.

Den slappa måndagen får avslutas med

varma mackor och sen en film med min man 

efter nattning.

Men innan dess måste det nog städas iaf lite grand 

På jakt efter meningen i vardagen.

Att göra vardagen meningsfull är alltid den nya utmaningen när en ny termin startar.
Jag älskar att göra scheman, så jag brukar göra ett nytt minst en gång per termin.

Där ska jag få in hushållssysslorna, få plats med vännerna, aktiviteterna, lite nyttigt
och så ska det slutligen vara mycket tid kvar till barnen, mys med barnen, tid med barnen,
 göra det som barnen vill.

Kul att pussla ihop tycker jag, bra med lite rutiner för barnen

och bra med lite push och mål för mamman.
Sen kanske det inte följs så bra. Men det är inte så farligt.
Man måste ju njuta av friheten också, som hemmamamma/hemmabarn.

Meningsfullt för mej är när jag känner att jag kan ge mina barn kvalitetstid,
när de fått lära sej något och haft riktigt roligt,
när de känner sej trygga och nöjda med livet, när de längtar till nästa vecka.

Meningsfullt känns det när jag fått träffa någon kär vän
och vi kan utbyta tips tankar eller bara dela vardagen.

Det känns meningsfullt när jag fått uträtta något,
hjälpt någon, engagerat mej i kyrkan eller någon annans barn.

Meningsfullt för mej är att få dela med mej av,
vad jag tror är bra i ett hem och en familj,
var jag hittar den sanna meningen och glädjen i livet
och få dela med mej av möjligheter som inte samhället serverar idag.