En helg fylld av mysigheter och otrevligheter.

70årskalas för käraste svärfar! släkten är samlad och vi firar även lite försenad 4årsdag och lite julklappar :) Det är mysigt och vi är glada över att få träffa dem som bor lite längre bort.

Sen blir det fortsättning på den hemska och luriga magjukan som tar ett par offer i veckan

och ingen här hemma har aptit. Det blir billigt iaf :)

Nu är vi väl tillbaka in track snart hoppas jag  och vi har en hemmamysdag idag.

Det är stökigt och barnen ryker ihop titt som tätt, jag är slut och böjer mej för filmönskemål

Men emellanåt är det mysigt, syskonkärlek, sovande bebis och pyssel.

Nu har jag upplevt det, känslan att jobba en hel dag, ifrån mina barn.

Trots att barnen var hemma med sin pappa så kändes det så fel.

Inte att de var med sin pappa, det är ju toppen, men att vara borta från dem så stor del av dagen

och känslan att jag ska vara här och de vara där. Vi är ju en familj, vi borde vara tillsammans.

Vilket konstigt system man har hittat på, när den ena föräldern lämnar bort sina barn

på en förskola för att gå till en annan plats och jobba med någon annans barn

och de föräldrarna jobbar i sin tur någon annanstans. Så fånigt och dumt.

Om jag läser bok för en liten på jobbet kommer jag ju bara tänka på att jag hellre satt med

min egen i knät. Även om jag tycker det är jättemysigt att vara med andra barn också.

Nej, om ändå samhället var uppbyggt så att man kunde få betalt för det jobb man gör med

sina egna barn och kanske hjälpa några fler på traven, och att det var det vanliga, istället för att det vanliga är att man lämnar bort sina barn när de just lärt sej gå, för att man tror att man måste eller att det är så det ska vara.

Efter 47 halkningar (eller pajas-slängningar) på isiga stigar,

några stenar kastade i ån och ett samtal med änderna.

Efter att vi mätt bäckens ljup, vandrat långt för korta små ben,

druckit blåbärssoppa och berättat sagor under den stora sagogranen

och tittat på hur gatlyktorna fått ån att glittra i mörkret, så tror jag att 

våra 3 små gullungar kommer sova riktigt gott inatt.

Visst är det bäst att vara ute när solen strålar, men i eftermiddag fann vi charmen

i att mysa i skogen efter mörkrets intrång :)

och när vi lämnade vagnen hemma upptäckte vi hur långt en 1,5 årings ben kan bära.

Nu är barnen nöjda och rosiga om kinderna och vi är glada för vad en vanlig dag tillsammans

kan bli till om man bara låter den.

Älsklingar Vad tycker ni är bra med att vara hemma med mamma varje dag?

-Bra!

Utvecklat:

-Att vara hemma med mamma! Nej, nej att pappa ska va hemma!

Ytterligare, 4åringen och 5åringen pratar om vart annat:

-Att det är kul! 

-Det är bra för att vi inte blir ensamna!

-Man kan snickra, man kan leka kurragömma så bra hemma

-Det är kul och så är det mysigt med bara mamma!

-Att ha picknick i skogen!

Minstingen bara springer runt och ropar mamma i sin stora glädje :)

När man tillsammans med småttingarna får festa på resterna från gårdagens vännermys.

När man tillsammans med småttingarna får gå utanför dörren, en liten promenad

och sen uppleva naturen, skogen och göra nya upptäckter i snön.

När man tillsammans med småttingarna får komma in i värmen och pyssla tills

maten måste lagas.

Då är man rik!

Med inspiration efter att ha läst en mycket gammal artikel vill jag skriva lite om min syn på hemmaföräldraskap och hemmabarn.
Det här är mina tankar kring det som Linda Skugge skrev i sin krönika ”Hemmafruar, ni förstör era barn” 1 Okt 2005
Jag vet inte vem Linda är och jag är inte alls insatt politiskt, men jag vet en del om hemmamamma-livet.

Jag måste börja med att säga att det är en skillnad på hemmafru och hemmamamma (även om man kan vara båda)
En hemmafrus jobb, enligt min syn, är först och främst att vara fru, tillfredsställa maken på sätt som att ha middagen klar när han kommer hem från jobbet, huset är alltid städat och tvätten tvättad. Eller andra saker som man kan uppskatta att komma hem till när den andre går hemma. Då spelar det ingen roll om man har barn eller inte, om de är hemma eller om de går i skolan, du är hemma ändå för du är hemmaFRU.

En hemmamamma är hemma för barnens skull. För att alltid finnas där för att ge dem en trygghet. För att göra barnens vardag så bra och rik som möjligt.

Jag är en hemmamamma och jag tycker inte det hinns med att hålla huset fint, fråga min man.
Jag påminner honom om att jag inte är en hemmafru.
Jag försöker förse mina barn med den mat de behöver under dagen, jag försöker ge dem var och en tid för lite lek, pyssel, bokläsning eller annat kreativt som de uppskattar. Sen prioriterar vi att gå ut varje dag, få frisk luft och försöker se till att uppleva natur och andra platser man kan prata om eller lära sej av.
Vi tar oss, några gånger i veckan till platser där barnen kan lära sej att finnas i en större barngrupp, sitta stilla i ring och samspela, få vänner. Vi träffar egna kompisar, bjuder hem varandra eller leker och läser på biblioteket.
Efter detta är prioriterat, DÅ städar vi och tvättar i den mån vi hinner och jag tar gärna med barnen i det, om de själva vill och det vill de ofta. Det är inte så ofta vi hinner så långt innan pappan kommer hem och då gör han och jag ett ryck tillsammans ofta, för att få det hyfsat fint, men ofta förblir det ändå rörigt, allt går ju runt. Min man är den bästa av oss på att ta tag i hemmasysslorna.
Att man lär sej hemmets sysslor som barn är ju fantastiskt. Det kommer man ju alltid ha nytta av resten av livet, både i hemmet och på många arbetsplatser och alla är vi ju hemma några timmar i veckan, behöver rena kläder och mat i magen.

Jag tänker börja jobba och förhoppningsvis tjäna pengar när mina barn blir äldre och dyrare. Då har jag ingen som helst önskan att gå hemma, om jag inte får göra det för och med mina barn. Men jag strävar aldrig efter att jobba 100%. Det tycker jag, personligen, är för mycket för vem som helst med familj, eller andra människor i livet som man behöver ge tid åt. Pengarna får aldrig bli viktigare än familjen.

Det spelar ingen roll vem som försörjer vem, pappa kan lika gärna vara hemmapappa, nu när barnen inte behöver amma eller är lika beroende av mammas ständiga närhet, pappa funkar bra med såklart, han är också barnets förälder och får gärna vara hemma. Men ingen av oss föräldrar borde vara så mycket frånvarande i våra barns liv som man kanske blir om man skulle behöva ta 2 eller 3 jobb, det vore tragiskt tycker jag.
Men visst är det fantastiskt när man har en make som vill försörja en, som gillar att jobba för vår skull. Allt vi har är ändå VÅRT, allt han tjänar är mitt och allt jag tjänar är hans.
I Mars är det min mans tur att vara hemma med barnen, för hans och barnens skull, för att komma närmare varandra och få mer tid tillsammans och då offrar jag mej och jobbar i ett år så får jag längta hem till barnen igen till nästa år.

När jag och min man fann varandra visste vi att det skulle vara vi. När vi gifte oss lovade vi varandra hela livet. Det är inte något som jag naivt tror kommer vara busenkelt i alla år, men i ett löfte finns en styrka att kämpa och göra allt för att det ska funka, var och en för sej men framförallt tillsammans, även när det inte är roligt. Jag vet att riskerna finns för att man skulle kunna bli förälskad i någon annan, men om man inte uppmuntrar de känslorna eller ger de plats att växa och man gör allt i sin makt för att sätta stopp för det om det händer så ska vi inte behöva oroa oss för det, men det är viktigt att vi delar allt med varandra. Jag tror på livslång kärlek absolut, men att älska är inte bara en känsla utan också ett beslut. Det här ger förstås våra barn en trygghet också.

Jag skulle heller aldrig vilja/kunna leva i en slags fruktan att snart KANSKE min man dör eller någon av oss blir allvarligt sjuk. Jag kan inte leva hela mitt liv, med utgångsläget att tänk om.. om detta aldrig händer så sitter jag och min skrynkliga man där i den slitna soffan när vi blivit gamla och vet att vi har jobbat och valt bort så mycket tid med våra barn, bara för ett kanske OM. Vilken sorg och djup ånger.

Det här med att ha sparade pengar. När man är hemma och lever på en liten inkomst blir man ju faktiskt rätt skicklig på att snåla, återvinna och göra något av det lilla man har och duktig på att spara de månader man kanske får något över, eller om man får gåvor.

Det är ju såklart bra och nödvändigt att ha ett socialt liv även när man är hemmabarn. Har man tur har man vänner som också är hemma med sina barn, men annars är vi oerhört tacksamma till öppna förskolor. Hittar man ingen som passar en perfekt kanske man kan starta en egen om man har de lokala möjligheterna, det gjorde jag och mina barn. Vi går också med våra barn på andra gratis aktiviteter som bibliotekets sagostund, på gympa och på kör. Men jag tror inte på att stressa in barnen i det fullspäckade liv som vi idag har en tendens att leva. Har barnen syskon så lär de sej samspela, dela med sej och andra sociala förmågor hemma också. Barnen ska inte ha fullt upp jämt, de behöver få vara hemma också och bara ta det lugnt och faktiskt ha tråkigt, för att själva bli kreativa och för att uppskatta det roliga som händer en annan dag.

Min 4 åriga dotter, som kan kännas lite svår att komma in på livet och som är full av känslor, henne hade jag förmodligen inte alls haft såhär god relation med om jag inte fått spendera så mycket tid med henne som jag gjort när jag fått ha henne nära hela tiden.
Min son har haft problem med språket sedan han var 2år, stamning. Han har behövt den tiden på sej som han har fått, inte hamnat i en barngrupp där han känner sej stressad att prata som sina kompisar, vi som föräldrar har suttit ner med honom mycket och tränat och vid måltider eller andra sammanhang kan vi sitta kvar i lugn och ro och lyssna på hans berättelser trots att måltiden då kan bli en timme lång, jag har haft tid att lyssna på honom på ett sätt som någon på en förskola förmodligen aldrig hade haft, hur duktiga de än är. Nu är min sons tal nästan perfekt och han är redo att ge sej ut i skollivet till hösten.

Men även om ens barn har lätt för allt så är det viktigaste någonsin att de får en trygg start i livet.

Våra 3 barn, särskilt 2 av dem är otroligt sociala.
Vår 4 åriga dotter skapar snabbt nya vänner på alla platser hon kommer till och 5åringen han charmar alla vuxna och imponerar med sin frimodighet och sociala förmåga.
Blygheten tror jag mer har att göra med en personlighet man föds med. Eller möjligtvis om man har varit ”instängd” med en förälder de första 4 åren av sitt liv. Det tror jag inte på, det är viktigt, såklart, att komma ut i det sociala livet och träffa andra barn och vuxna. I alla fall om man vill hänga med i dagens samhälle.

Jag var själv hemma med min mamma på heltid innan skolan och jag är/var inte blyg, men jag har heller inte varit framfusig och tagit för mej på ett fräckt sätt som jag ofta tycker barn gör nu för tiden när de gått eller går på förskola.
Jag ser inget positivt med att man kan ta för sej på ett sätt som ofta får någon annan att bli trampad på, då strävar jag hellre efter ödmjukhet.

Om jag själv, tillsammans med min man, sätter ett barn till världen så känns det konstigt för mej att ge över ansvaret om uppfostran till någon annan, någon som inte alls har haft eller senare i livet kommer ha med vårt barn att göra. Vad inger det för trygghet? Och att bli lämnad utan att förstå varför. Då vill jag och min man istället ge våra barn så mycket kärlek och trygghet som bara är möjligt, särskilt de första åren. Ju fler timmar hemma, desto mer tid att proppa dem med vår kärlek, bekräftelse och med de värderingar vi har och tror är bra.

Jag tror att flertalet föräldrar själva känner sina barn bäst och i sina hjärtan, om man lyssnar på det, vet vad ens barn och familj mår bäst av. Jag tror att vi som föräldrar måste tro mer på oss själva, på våran förmåga och förstå hur viktig just DU, som barnets mamma eller pappa, är för den lilla individ som ni satt till världen. Ingen utbildning i världen kan ersätta den trygghet du själv som förälder kan ge ditt barn.

Ett barn som är tryggt i sej själv och har en bra självbild tror jag går längst i livet, oavsett om hen kan ta för sej, få den bästa utbildningen eller bäst tjänade pengarna, eller inte.
Framgång för mej är inte att vara rik på pengar och kunskap.
Framgång är att vara rik på kärlek och goda relationer. 

Det är fantastiskt det jag får vara med om varje dag.

Att se min 1åring iaktta sina syskon, härma, springa efter, lära, växa och glädjas över det lilla.

Att svara på alla 5åringens tusen frågor, se honom ta kontakt med vuxna han möter på buss, i affären, öppna förskolan eller andra föräldrar, hans klyftiga idéer och otroliga minne.

Vara med i min dotters alla tankegångar, fantasier och utbrott, se vad som glädjer henne och vad som frambringar hennes tårar.

Se syskonens samspel, deras kärlek, att de alltid har varandra. De skrattar, bråkar och leker med varandra.

Och tillsammans får vi uppleva varje ny dag med nya utmaningar.

Jag älskar att vara hemmamamma!!

Hon går där

hon säger inte ett ord

men under hennes stora hatt

man anar att hon ler

Hennes skor är röda

hon skrider fram

och vart hon går

känns den värmen hon ger

/JB