Trots! 

Känner du igen 1,5åringen som plötsligt inte vill göra som du vill

och bara lägger sej ner på mage och skriker allt vad en orkar,

sparkar och flaxar med armarna. 

Eller 3åringen som stannar upp och tittar på dej när du säger ifrån på skarpen

och sen bara flinar åt dej och springer iväg och fortsätter med sina dumheter. 

Eller 6åringen som bara ignorerar dej eller skriker

Dumma mamma, dumma pappa! hela måltiden. 

Ja, det är väl bara början på all trots vi kan gå igenom under vårt föräldraskap. 

Trots är något vi inte är så medvetna om när vi själva är i det.

Sen blir vi äldre och trots är något som hör till en annan värld.

Men när vi blir föräldrar och bebis blir barn,

då är trotsen ofta oerhört central, omtalad och verklig. 

Men trotsen är ju något vi behöver gå igenom

för att lära, testa, utforska och utvecklas.

Vissa bara lite, andra barn otroligt mycket. Men det är gott. 

Vi som föräldrar behöver bara lära oss det,

och sen lära oss att ta våra trotsiga barn på rätt sätt. Det är det trixiga.  

Att prata om våra barn, högt inför andra, om att hon är så jobbig nu,

eller han är så skrikig, hon bara säger emot eller t.o.m

-Ja du är ju inget bra på att lyssna, eller hur!? 

Det tror jag påverkar barnen mer negativt än vi förstår.

Vi sår in i dem hurdana de är, och de tror att -Sådan är jag, jag kan inte bättre.

Vi behöver satsa på att så in goda ord och uppmuntran. 

Efter en tillsägelse, en negativ kommentar, behöver man ge 5 positiva,

säga 5 uppmuntrande sakar, 5 komplimanger innan man är där

med ett nej. gör inte så, igen. 

Vi som föräldrar kan välja att möta trotsen med spänning!

över hur just mitt barn, denna lilla individ kommer utvecklas

och se det som en utmaning och ett tillfälle för dej och ditt barn

att komma varandra närmare... 

Den här helgen har varit den mest

fantastiska på evigheter! 

Jag och min man firade 10 årigt äktenskap! 

Barnvakt, restaurang, film,

prata halva natten, mysa, sova ut

och avslutningsvis frukosten ute på ån,

långt ut i naturen i vår kanot, bara jag,

min älskling och fåglarna! 

Sen fortsätter helgen när barnen kommit hem.

Det är sommar, vi tar det lugnt i trädgården, beställer pizza och bara njuter av varandra,

jag, min man och våra 3 fantastiska barn !

Sen startar den nya veckan i ett

mycket glädjande möte .

Jag har blivit erbjuden ett jobb.

Jag ska få använda några få timmar i

veckan till att ta med mej mina barn till stan

och sitta på ett köpcentrum och aktivera

barn som kommer dit.

Pyssla, leka, sjunga! Så otroligt kul! 

Och nu sitter jag här på ett berg och ser på

när mina barn plockar blommor och leker. 

Tacka vet jag sommar, kärlek och barn på jobbet! 

En sån där dag..
När jag tar min solstol,
efter att ha satt på en maskin tvätt och tagit hand om disken
och sen sätter mej i solen, den heta solen, och blir brun
Jag iaktar våra barn som sitter länge och gräver i sandlådan
våra glada barn, som pärlar i skuggan och sen tar en sväng i hängmattan
En sån där dag när jag får lite gjort på datorn samtidigt som jag solar
och sen hänger en tvätt i trädgården och barnen hjälper till, för det älskar de.
En sån där dag, när matlådan får tina sej själv
och jag gladeligen lyssnar på alla barnens ideer och tankar,
när vi sitter i gräset och lyssnar till fåglarna
En sån där dag, en vardag i det gröna!

Onsdagste i det gröna! 

I väntan på familjerna! 

Nu ska det bli fest. Sol och kladdkaka! 

Ja då njuter jag av livet, när jag får bjuda hem.

Onsdagste med playdate, varje vecka.

Träffa vänner och nya familjer. 

Se barnen leka och inse hur rik man är! 

Nu ligger korvbröd och strössel i dammsugaren

och jag fylls av tacksamhet till Gud!
Tänk att vi får ha så mycket fina vänner!

vänner som tar sej tid, engagerar sej,

kommer in i vårt hem och visar kärlek på sitt sätt.

Alldeles upprymd blir jag också av att se så mycket
söta små barn på en och samma plats!
Kan man få mer energi från något, än man får av

ett helt gäng barn som glada springer runt i ens eget hem?!
Tack alla familjer som var här igår för att fira med oss!!

Nu börjar vardagen smyga sej på,

den läskiga verkligheten tar smått sina första steg.
Men det är väl ett gott tecken.

För idag är min älskade mans första dag tillbaka på jobbet! Första dagen på 1 år!!
3mån av pappaledighet och sen 9mån. sjukskriven för sin rygg.
Men nu börjar han komma tillbaka. Den långa tiden av säng och soffa,

smärta och uttråkning/deppighet börjar gå mot en tid av glädje och rörelse.

Min man orkar nu hjälpa till lite smått, diskmaskinen, vika lite tvätt

och busa en stund med barnen.
Man ser lust och styrka, barnen känner att de får tillbaka sin pappa,

vi kan göra utflykter tillsammans och allt detta känns fantastiskt.

Men det innebär att verkligheten kommer ikapp.
En make som börjar jobba, bara lite smått, men snart mer och mer,
då närmar sej sommaren och efter den har vi ett riktigt skolbarn här hemma.
Vår äldsta börjar i ettan, är borta längre dagar, kommer hem med läxor..
nästa barn börjar förskoleklass, så 2 barn som ska iväg på morgonen,
och jag har inte min man här hemma, som jag är van vid.

Då börjar allvaret, då måste jag vara vuxen på riktigt,

då är småbarnslivet över och jag blir nervös.

Men jag tycker det är spännande med nya skeden i livet

och jag gillar utmaningar i min mammaroll.
så jag ser på det med skräckblandad förtjusning!
Och jag och minstingen får ju njuta av bara varandra några timmar.

Men nu, nu ska jag njuta av nuet.
Njuta medan vi alla 5 fortfarande är hemma tillsammans,

många fler timmar på dagen än vi är ifrån varandra.

När jag sitter vid mitt köksbord och äter mellis,
när hela familjen är samlad, ljusen är tända, teet är varmt
och vi kan sitta där hur länge vi vill, prata, skratta ihop,
titta på varandra och bara vara, då är jag lycklig.

Jag kan stanna tiden och iakta min tvåårings gasade beteende,
upp och ner för stolen, så glad och så rolig,
jag kan klappa på min 5åring, se in i hennes vackra ögon
och klia henne på ryggen där hon ligger i mitt knä på kökssoffan,
lyssna till min 6årings alla ideér och tankar kring uppfinningar och livet.

Jag är stolt över mina barn och jag är kär i min man.
Jag är tacksam att vi, trots så mycket fysiska svårigheter, 
och avskalningar i den "självklara lyxen",
har fått, och har tagit oss, möjligheten att spendera så
oerhört mycket tid tillsammans som familj.

När vardagen blir tråkig, vi blir rastlösa eller går varandra på nerverna,
när tålamodet tar slut, när allt känns hopplöst,
så kan jag tacka Gud för att de dagarna kommer, på sin höjd,
vara ett minne blått och att de känslorna är så mycket mindre
än de känslorna av lycka, tacksamhet och
närhet som finns där alla andra dagar och stunder.
Att tiden vi får tillsammans och tryggheten vi skapar, banden vi knyter, 
förtroendet och den prövade och starka relationen,
väger så mycket tyngre än NÅGRA andra känslor eller svåra dagar.

Det är det vi tar med oss in i evigheten!

Från lov till lov. 

Nu nalkas sportlov, men mycket har hänt sedan förra lovet. 

Alla hjärtans dag! Med flingorna upphällda i hjärtform,  kärlekslappar till alla, hjärtgodis, fika och extra mys när barnen lagt sej.

Jag fick denna fina gåvafrån min man. Hemmagjorda smycken!

 Vi har lyckats specka vårt schema rätt bra den här terminen. Inte riktigt efter min smak,

att vara så uppbokade, men det finns så mycket vi vill hinna med. 

Vår 5åring har börjat miniorer och balettskola, utöver hennes kör. Men eftersom hon är "hemma" annars så blir det inte så mycket som det låter. 

Fortfarande fler timmar att vara hemma i sitt rum och leva ut hennes fantastiska fantasi. 

Veckan anpassas mycket efter hennes "behov" och önskemål eftersom hon har sina sista fria månader. 

Vi har varit väldigt mycket med vänner, nya som gamla, alla underbara

och sen en hel del friluftsliv. 

Skridskor, skidor från "kullarna" i trädgården, skogen, pulkabackar och picknickar.