Tillbaka där jag trivs bäst, tillbaka där mitt hjärta hör hemma!

Hej - dansa ur diskmaskinen med världens gulligaste 4åring utan stress

Hej - jag missar inte en enda timme med dej kära supersnabbutvecklande  2åring

Hej - jag har tid att lyssna på dina tusen funderingar idag också kluriga 6åring

Hej - vi går runt i pyjamas och låter diskberget växa idag också

För jag måste bara få uttrycka min lycka i denna oväntade vändning mitt i olyckan

Jag hade gått med på att jobba, när min man uttrycker sin längtan

att få vara hemma med barnen ett år.
För mej kändes det som en evighet, men huvudsaken är att barnen

får vara hemma med sin egen förälder, oavsett om det är mamma

eller pappa och så länge inte jag behövde jobba så mycket.
Självklart vill jag uppmuntra pappaledighet,

även om jag älskar att vara hemma med dem själv.

Från i Mars har jag jobbat. Hade en anställning på 50% fram till Januari.
Men min mans ryggskada sen nov -15 blir bara värre och i väntan

på operation inser vi att det inte funkar längre och maken sjukskriver

sej på heltid, orkar inte ens ta hand om sina egna barn till sin förtvivlan.
Dagen kom plötsligt efter en ryggutredning

och dagen efter kom jag inte tillbaka till jobbet.

Först kändes det jobbigt, jag kände mej pressad

och orättvis mot mina kollegor att bara lämna dem sådär.

Inställd på det jag förberett på jobbet inför hösten. Fina kollegor, mysiga barn.
 Men efter att jag varit tillbaka och avslutat mitt arbete

och beslutet om att jag skulle vara hemma med barnen igen var slutgiltigt

så upprymdes jag av otrolig lycka när jag insåg

att nu skulle jag få göra det jag är bäst på igen, göra det jag älskar,

slippa känna mej splittrad, slippa sakna.
 Nu behöver jag inte missa något i min 2årings snabba utveckling,

nu behöver jag inte sörja över att inte vara med min vackra sköra 4åring

och jag behöver inte fundera över hur mycket ledigt man kan med att ta

bara för att vara hemma när 6åringen kommer hem från sina första skoldagar.

Jag är fri igen och jag får göra alla mysiga utflykter och upptäcka hösten

tillsammans med mina egna underbara barn. Vara med de jag älskar.

Jag tackar Gud för denna möjlighet som kom mitt i olyckan

och jag ska verkligen ta vara på den här hösten, suga in allt gott

från mina barn och ge dem mycket tid och uppmärksamhet och

så ska jag ta hand om min sjuka man serva honom och pussa på honom mycket!

För familjen går först och nu ska jag ta hand om min!

Varför ? Varför då? Varför blir det så?

Den kända frågan Varför brukar man väl säga hör till 4åringen!?

För våran J började den i tidiga 3 och fortsätter än, han fyller 6 år i sommar!

Och frågorna kommer inte en eller 5 gånger om dagen utan kanske 50 gånger,

min man säger hundra, varje dag, i snart 3år!

Det sliter på öronen, hjärnan, tålamodet.

I det stora hela tycker jag det är jättebra. Det är nyttigt, lärorikt för alla parter att fråga

och det är ofta roligt och intressant, ofta gläder jag mej och tycker det är spännande

med hans tankegångar.

Men nu börjar mitt varförtålamod ta slut..

Hoppas det bara är tillfälligt som tålamodet är borta, för jag älskar ju hans prat och tankegångar, 

men nu pratar han mej tokig, min älskade, fina, kluriga lilla älskling får sin mamma arg

ibland av att aldrig kunna vara tyst. (även om jag försöker dölja det)

Småsyskonen, de stackarna hinner inte säga mycket, för att inte tala om

att försöka föra ett samtal mamma och pappa emellan.

Älskade 5åring. Din röst är underbar och du ger mej alla anledningar att älska dej så hjärtat flödar över, men ibland kan du väl vila din röst lite grann? :)

En fortsättning behövdes på mitt tidigare inlägg För våra barn! pga. reaktioner och jag vill förklara mej ytterligare. Försöker avsätta lite tid nu när de ”stora” leker nöjt och minstingen gungar på mina fötter.

Jag vill gärna uppmuntra med mina inlägg, men att alltid vara positiv vore kanske inte så ärligt heller. Läs gärna fler av mina inlägg och se helheten. Alla är vi olika, allt är inte svart och vitt, men ibland måste vi öppna ögonen och tänka efter vad vi gör och verkligen tycker.

Först och främst är jag ledsen om jag fått någon att må dåligt. Självklart vill jag inte skuldbelägga någon, men jag säger som i tidigare kommentarer kring detta på Facebook, så kanske samvetet vill säga något också. Så att vi inte bara låter livet rulla på utan att vi tänker efter.

Vi kan väl inte bara vara tysta när vi ser något som vi tycker är fel eller när vi lärt oss en sanning. Jag vill inte att någon ska tro att de inte har möjlighet till något bara pga. att något annat FÖRVÄNTAS av oss. Ibland kanske vi faktiskt måste bryta oss loss från förväntningarna, som en vän uttryckte det.

När jag skriver en sådan sak som jag uttryckte mej om i tidigare inlägg, det negativa för våra barn angående förskolan, så riktar jag mej inte först och främst till er som redan tagit ett beslut och är tillfreds.

Jag riktar mej till de som står inför beslutet idag och faktiskt har ett alternativ att vara hemma ett år till eller 2. De som undrar, de som kanske vill vara hemma men inte tror att man ”borde”. Och jag vet att de är många.

Jag riktar mej också till de som tagit beslutet om förskola, men det känns inte bra, då hjälper jag gärna till mot ett beslut som är rätt för dem. Kanske finns det dåliga samvetet där av en anledning.?

Den närhet jag pratar om kanske kan uppnås hemma om barnet är på förskolan kortare dagar, absolut. Men på förskolan tvivlar jag på att den kan uppnås, och går man långa dagar som många barn gör idag så finns det inte mycket tid kvar hemma. Det handlar ju inte bara om att kramas 10min innan maten och en halvtimme innan läggning.

Jag pratar också om anknytningspersoner, googla gärna upp det och se vad det handlar om.

Jag är inte mot förskola som sak, det som gör mej så ledsen att se är hur små barnen är när de lämnas bort och de långa dagar barnen måste gå.

En förskollärare ska sluta sent en dag, därför kommer hon in senare till jobbet, för hon får ju inte jobba för länge. Ett barn däremot kan komma in kl 7 och hämtas 17! Det säger sej självt tycker jag. Och om barnet bara är 1 eller 2 år kan hen inte förstå varför den blir lämnad och de mår inte bra av ständiga separationer.

Det är fantastiskt att förskolan finns till för de som av olika, riktiga, skäl inte har möjlighet att vara hemma från jobbet, många ensamstående t.ex

Men vore det inte ännu bättre om förskolan inte behövde finnas alls för att samhället stöttade alla föräldrar att vara hemma när barnen är små. Då skulle det alltid finnas barn i lekparkerna och andra familjer att träffa, det skulle övas samspel och utövas närhet och så finns de öppna förskolorna och sång och sagostund till för övningen att sitta i grupp och lyssna på fröken. Inget mer skulle behövas.

Den tiden barnen är små är väldigt kort. De 6 åren går fort och är en så liten del av hela livet. Efter det har vi inget val, då måste barnen vara ifrån oss och vi ifrån dem. Att ta till vara på den tiden och krama ut allt vad vi kan är nog ett val vi sällan ångrar i framtiden, i jämförelse med beslutet att lämna bort barnen och jobba istället. Det kommer vi ändå göra de resterande 30 åren.

Forskningen talar också om hur viktiga de 3 första åren är i en människas liv. Den tiden formar självbilden och då är trygghet otroligt viktigt förstås. Tryggheten, närheten och allt som matas in i de små hjärnorna. Mitt barn, som jag har satt till världen eller tagit mej an för att vårda, vill jag gärna själv (tillsammans med min man förstås) påverka, rå om och försäkra mej om deras trygghet den viktiga och korta tiden.

Jag jobbar själv som förskollärare när pappan är ledig, och innan barnen kom. Jag vet att de flesta gör sitt bästa. Men de kan aldrig bli du! Du som förälder är det värdefullaste barnen har!

Mitt hjärta har alltid vetat det.

För flera år sedan fick jag med egna ögon se det.

På senare år har jag läst det.

Många gånger har jag hört det.

I dagarna har jag erfarit det.

Våra barn hör inte hemma på förskolan, de hör hemma hos oss!

Förskolan klarar inte av att ge våra barn det de mest behöver de första åren,

hur bra förskolan och personalen än är.

Jag har varit där, i förskolan. Det finns jättebra förskolor med jättefina utbildade förskollärare som älskar barnen och gör sitt bästa, men det hjälper inte.

Barnen är nästan alltid för många och personalen för få. Din lilla 1 eller 2åring kan omöjligt få den närhet, uppmärksamhet eller tillsyn som hen behöver För en god utveckling.

För den lilla individen behöver en, eller få, anknytningspersoner som har tid att ge henne/honom den relation och en mängd med tid och närhet som inte kan hittas på en förskola.

Ingen kan hålla koll på din lille pojk och hans våldsamma kompis varje minut och vara där när det händer. Personalen kanske missar de som står bakom huskanten, hon som sitter i ett hörn utan vantar eller han som ropat från toan så länge.

Ingen hinner lyssna på alla barnens åsikter och känslor och agera därefter.

Forskning säger att de små barnen får en negativ påverkan av att finnas i de stora barngrupperna. Att de inte får det samspelet som det lilla barnet behöver till en vuxen de första viktiga åren och detta påverkar deras utveckling negativt och visar sej sedan i självförtroende och samspel med andra framöver.

Detta skapar oro.

Alla de förskollärare jag pratat med och så många som jag hört och läst om är med på detta,

att det förstås vore bättre för barnen att få vara hemma och att de flesta barnen på förskolan är alldeles för små och är där alldeles för långa dagar. Förskolläraren tycker detta, men vågar sällan säga det till föräldern, i respekt kanske, man vill inte lägga sej i?

Barnpsykologer och lågstadielärare har själva uttryckt sej såhär:

Förskolan är inte till för barnen, den är till för föräldrarna. Det finns ingenting de lär sej på förskolan som de inte kan få hemma.

Och därmed vore det fantastiskt om alla kunde få hjälp med att tänka till en gång extra.

För våra barn!

Efter 47 halkningar (eller pajas-slängningar) på isiga stigar,

några stenar kastade i ån och ett samtal med änderna.

Efter att vi mätt bäckens ljup, vandrat långt för korta små ben,

druckit blåbärssoppa och berättat sagor under den stora sagogranen

och tittat på hur gatlyktorna fått ån att glittra i mörkret, så tror jag att 

våra 3 små gullungar kommer sova riktigt gott inatt.

Visst är det bäst att vara ute när solen strålar, men i eftermiddag fann vi charmen

i att mysa i skogen efter mörkrets intrång :)

och när vi lämnade vagnen hemma upptäckte vi hur långt en 1,5 årings ben kan bära.

Nu är barnen nöjda och rosiga om kinderna och vi är glada för vad en vanlig dag tillsammans

kan bli till om man bara låter den.

Älsklingar Vad tycker ni är bra med att vara hemma med mamma varje dag?

-Bra!

Utvecklat:

-Att vara hemma med mamma! Nej, nej att pappa ska va hemma!

Ytterligare, 4åringen och 5åringen pratar om vart annat:

-Att det är kul! 

-Det är bra för att vi inte blir ensamna!

-Man kan snickra, man kan leka kurragömma så bra hemma

-Det är kul och så är det mysigt med bara mamma!

-Att ha picknick i skogen!

Minstingen bara springer runt och ropar mamma i sin stora glädje :)

Det är fantastiskt det jag får vara med om varje dag.

Att se min 1åring iaktta sina syskon, härma, springa efter, lära, växa och glädjas över det lilla.

Att svara på alla 5åringens tusen frågor, se honom ta kontakt med vuxna han möter på buss, i affären, öppna förskolan eller andra föräldrar, hans klyftiga idéer och otroliga minne.

Vara med i min dotters alla tankegångar, fantasier och utbrott, se vad som glädjer henne och vad som frambringar hennes tårar.

Se syskonens samspel, deras kärlek, att de alltid har varandra. De skrattar, bråkar och leker med varandra.

Och tillsammans får vi uppleva varje ny dag med nya utmaningar.

Jag älskar att vara hemmamamma!!

En mysig låt med underbar text jag hittat

Mamma, pappa, bebis som de ska natta

blöjan torr och ren, Nalle mjuk och len

Kramen, klappen, bebis som tappat nappen

bebis slumrar till, bebis vaknar till

Pappa, packa, pappa som helst vill slagga

pappa härdar ut, pappa är helt slut

Mamma, detsamma, mamma som måste amma

mamma sjunger sång, mamma somnar om

Mamma, pappa, bebis som de ska natta

livets största gåva, bebis som ej vill sova