Morgonbak på köksgolvet för att underlätta för barnen att vara med.

Varför inte? Jättetrevligt och alla når till allt.

Nu blir det scones och te till frukost!

Sköna lördag!

Det är roligt och bra för barnen att få aktivera sej och upptäcka världen,

men ibland kan det nog bli för mycket, vi får inte glömma att

även våra barn behöver vila, lugn och ro och tid att bara vara.

Vår veckan började med ett besök hos kusinerna i Katrineholm,
lämnar hemmet efter frukost, hemma igen till läggning.
Hon med hennes 2 småtjejer och en i magen och jag med mina 3,

gick vi inte obemärkta genom stan, det var en mysig dag.

Igår tog jag 4åringen ut på första riktiga cykellektionen efter vi lämnat storebror

på skolan. Men det var besvärligt att försöka lära henne cykla samtidigt som 

2åringen springer efter och skriker, så det slutade med att vi matade änderna i ån,

och det var ju inte så dumt det heller.

Sedan hem och äta mellis när vi hämtat storebror,

fortsättningsvis rensa och städa gästrummet i källaren tillsammans

med min storasyster som flyttar tillbaka hem till Indien idag.

Efter maten lämnar jag och de 2 yngsta, pappa och storebror hemma

för att cykla till Es kör, sitta och pusta ut på soffan i 30min.

Sedan cykla hem, tvätta, leka och äta kvällsmat.
Avslutar dagen med att fylla en diskmaskin efter barnen är lagda,

och innan jag kryper ner med min make i soffan.

Ja vissa dagar hinner man med mycket mer än man gör andra dagar.

Idag är det städa som gäller och så iväg med dottern på gymnastik

till kvällen.

Reflektionen jag gör när jag skriver detta är att

Jag kan tycka att många föräldrar idag sätter sina barn på för mycket aktiviteter.

Det blir stressigt för föräldrarna och framförallt leder man in sina barn i en

stressad vardag alldeles för tidigt.

Nu lät det ju som att vi hade en hel del aktiviteter själva.

Men 4 åringen får ha 2 aktiviteter från och med idag,

men då är hon ju "hemma" de andra dagarna, eller på öppen förskola

tillsammans med förälder, ett par timmar ca 2 dar i veckan, så det känns rätt lagom.

6åringen som går förskoleklass till 11.15 om dagarna har bara en aktivitet,

men han skulle nog också kunna ha 2 sålänge han går så korta dagar.

Annars tror jag att barn behöver ha mycket mer lugna dagar än

vad som är vanligt idag, få vara hemma och känna att idag får jag bara vara,

inte behöva tänka på att snart händer det och sen ska jag dit.

Det kan vara nyttigt att ha tråkigt och tvingas använda sin egen fantasi ibland.

Och deras hjärnor proppas med så väldigt mycket nytt varje dag,

så jag tror de behöver extra mycket vila och tid åt ingenting.

Här sitter jag en söndag morgon och tänker på gårdagen, som jag inte vill ha i repris.

Jag vill inte se den arga, lättirriterade mamman igen.

Men kombinationen av en 2åring som mer eller mindre aldrig lyssnar,

där nej eller stopp inte når fram och dumhet efter dumhet hittas på

och en 4åring som sprider grejer omkring sej likt inget annat, som med någon

otrolig talang lyckas fylla, rent av täcka, ett stort golv med leksaker,

smågrejer och krafs på bara några sekunder och så går hon från rum till rum.

Tillsammans med en 6åring som frågar, pratar, tjatar och pratar

något otroligt, i ett, dagarna i ända.

Och så min lite krassliga hörsel som resulterar i att när min man

väl försöker göra sej hörd, han som ligger i sängen och behöver

mina tjänster titt som tätt inte alls når fram till mej och jag lider av

att han prioriteras väldigt lågt nu när han inte är kapabel att ta hand om sej själv.

Då växer och växer min irritation och det hjälper inte ens att jag pratar

lugnt och fint, för ingen hör mej då..

Men jag vill inte va den arga, skrikande mamman.

Jag hade inte för mitt liv kunna föreställa mej att jag skulle

låta så för några år sedan. Det måste få en ändring.

Ett streck på tavlan för varje gång någon skriker,

alla hjälps åt att påminna varandra om att ojoj, nu höjer du rösten lite väl.

Och jag vet ju att sitta i ett annat rum och försöka ropa ut en lösning

på barnets problem inte är en bra idé. Så jag kan ju börja med att gå

fram till mitt barn, böja mej tills hens nivå, titta in i ögonen och lägga en hand

på axeln när jag vill säga något, istället för att ropa till E över min axel att hon

ska städa efter sej medan jag fortsätter diska.

Sen behöver jag bli bättre på att lägga mej tidigare.

För sömnen är ju otroligt avgörande.

Det är väldigt tydligt när jag sovit en ordentlig natt, kanske 8 timmar,

i jämförelse med när natten blivit under 7 timmar.

För när jag är trött är tålamodet förkortat med minst 75% för att dra till med något.
Och när jag höjer rösten eller blir irriterad på barnen när de bara är för högljudda,

fast de egentligen är glada, då är jag en väldigt orättvis mamma.

Sen försöker min man lära mej att säga nej,

inte till våra barn utan till det som är utanför hemmet, och det är också en utmaning.

Men idag ska jag utmana mej själv. Och jag ska vara den mjukaste mamman på jorden.

Jag ska lyssna på dem alla 4 i turordning och jag ska inte höja min röst.

Bara se dem i ögonen, se till att det jag säger når fram, så jag slipper säga det flera gånger.

Men det första jag ska göra är att ge oss en god frukost, det ökar ju förutsättningarna för en bra dag.

Men vad är det med mej?

Jag orkar inte leka med barnen, orkar inte tänka igenom vad man ska ha

med sej i väskan om man ska iväg ett par timmar, orkar inte leta rätt på

strumpor åt alla så vi går barfota till öppna förskolan.
Orkar definitivt inte packa för en utflykt eller gå ut i skogen

och titta på svamp, ännu mindre plocka.

Jag bara skriker/höjer rösten åt min 2åring när han inte lyssnar,

vilket han aldrig gör och jag kan inte hålla mej sansad.
Jag sätter mej på golvet och bara stirrar på disken.

Serverar rester fast jag planerat annan mat.

Och här sitter jag nu, trots att solen lyser där ute, det som jag längtat så mycket efter.
Känns inge bra.. nått måste jag göra, nått måste ändras på. Vad kan motivera mej?

Alla har vi väl ups and downs.. vi föräldrar, men som mamma, eller pappa,

kan man inte bara släppa allt, va sur och ligga på soffan hela dagen.
Vi måste hålla skenet uppe, för våra barn.

Eller i vilket fall måste vi förse våra barn med det de behöver,

vi måste resa oss för att torka dem i rumpan, eller torka deras tårar,

gå emellan de värsta bråken och vi måste svara när de pratar med oss,

vi kan inte bara sitta och stirra in i väggen och inte säga ett ord.

Ibland måste man vara så stark, när man känner sej så svag..

Det enda jag vill göra är att äta choklad och flytta till Spanien..

När hemmamammarollen blir för slapp.

Nej nu har jag slappat till mej alldeles här hemma.
Om barnen inte ska ryka ihop stup i kvarten och jag inte ska gå och bli irriterad

hela tiden så måste jag rycka upp mej ur den här dåliga ovanan jag kommit in i.

Mer rutin på mattider, mer kompisar och öppenförskola och definitivt mer utetid!!

Det mesta har fokuserat kring min mans hälsa och att komma till grunden i hushållet

för att kunna hålla ett fint hem, för att vi ska orka den här situationen och tiden.

Vilket har behövts, och nu kan vi trivas och maken börja återhämta sej i lugn och ro.

Dock känner jag nu hur barnen lider av för mycket hemmatid, där menat,

”bara sitta inne när mamma städar – tid”.

Det var länge sen vi var på utflykt eller stannade länge i en lekpark,

längesen de kunde leka med någon annan än varandra och längesen

de fick låta benen och fantasin bära i naturen.

Så har det blivit en hel del tv-tid här hemma, mycket ovanligt för oss,

och det visar sej vara rätt effektivt om man vill få undan barnen,

men tråkigt, jag saknar att ha dem runt mej.

Inte så hälsosamt heller vill  jag tycka, så det blir nog ingen ny vana.

Så nu tar jag till mitt höstschema, då kommer barnen mer i fokus och jag

kan inte städa bort hela dagarna. Ut! Leka! Baka! Vänner!

Nu ska vi njuta av hösten och trotsa vädret

(kanske bara behöver köpa ett gäng nya, större, bättre regnkläder)

Igenkänningsfaktor mamma, eller?

Att det kan kännas så lyxigt, att bara borsta tänderna och smörja in sej, ifred.

Att vara barnfri en natt, (högst ovanligt) men ändå inte sova natten igenom,
utan envist vakna samma tid som barnen vaknar där hemma, och bara titta i taket..

Att sakna mest hos barnen, det som man i vardagen retar sej på mest..

Att få en aha-upplevelse i duschen, när man inser att det är såhär skönt
att duscha om man bara får vara själv och har all tid i världen.

Att när man väl får chansen att vila och slappna av, ändå inte lyckas göra det,
utan allt möjligt annat försegår där uppe i huvudet. För mej är det alla tankar
och idéer som jag bara måste skriva ner.

Vad är JAG för en förälder? Vilken metod använder VI?

Varför ska det ofta vara extremt åt det ena eller det andra hållet?

Som att man placerar in sej i ett fack.

Måste man leva efter vissa specifika metoder och hålla sej till alla

de levnadssätt och metoder i alla områden som går under det specifika

namnet på just detta föräldraskap.

Jag är dålig på alla dessa namn som kategoriserar olika föräldrar.

Ibland kan jag uppleva att det pratas på ett sätt, bland föräldrar,

att man antingen är den nära föräldern, den som alltid sätter sitt barns

behov först, som alltid ligger hos barnen tills de somnar och alltid

tröstar på sekunden när de gråter.

Eller så är man den andre föräldern, som inte är hos barnen tills de somnar.

Då ser man inte heller till sina barns behov, man är hård, eller i alla fall inte en nära förälder??

Att vara en nära förälder, behöver väl inte utesluta en snabb nattning eller egentid?

Om man är nära sina barn 06.15-19.30 varje dag, vecka ut och vecka in.

Både fysiskt, med barnen i knät, på höften eller hängandes fast i foten.

Pussar och kramar dem oräkneliga gånger om dagen och bara inte kan

låta bli att tala om hur fina de är och hur mycket man älskar dem

flera gånger varje dag.

Och man dessutom tar tid till att lyssna på vad de har att säga,

hur de känner och hur de mår, se dem i ögonen,

finnas där och förklara saker och lära dem om livet.

Man försöker fylla deras behov av mat, frisk luft, lek och sömn.

Är man inte en nära förälder då? om man sedan,

vid 19-20tiden lägger dem i sängen, bäddar om dem,

berättar en saga, ber och pussar på dem och sen GÅR.

Lämnar dem i sängen och sitt rum för att finnas tillgängliga

någon annanstans i huset.Visst kan vissa barn behöva att man sitter hos dem,

och vissa relationer behöver den tiden, förälder och barn tillsammans, lite extra på kvällen.

Men det ena kanske inte måste utesluta det andra.

Och tar den där egentiden, i mitt fall, gör jag inte bara för min egen skull.

Jag måste fylla på för att ge ut igen, få en paus för att kunna samla ny

energi och nytt tålamod, för barnens skull, för att jag ska kunna vara

den mamma jag vill vara för dem.Jag gör det också för relationen till min man.

Ett par tre timmar tillsammans med honom utan barnens avbrytande

små samtal och inknuffningar emellan när vi kramas betyder mycket för vår relation.

Vi måste hinna med varandra, se varandra och visa att vi fortfarande älskar varandra.

Oavsett om det är att vi tänder ljus och har djupa samtal eller vi sätter på en film.

För att hålla kärleken vid liv, för att vi vill, förstås, men den tiden tar vi också för barnens skull.

Om vi som föräldrar mår bra ökar vi oddsen att våra barn mår bra.

De påverkas ju väldigt mycket av vad vi gör och hur vi mår.

Här sitter jag och bara skriver, utan vidare eftertanke,

för att jag har tid för en gångs skull..inga barn, ingen man, inget hus att fixa i..

bara skriver ner mina tankar..

Men nu ska jag nog gå vidare ändå, med risk att snart vara tillbaka..

Slappa måndagen!

Ganska unikt these days...

men här sitter vi, både jag och mannen

och slappar i vardagsrummet,

småpratar och skriver

Våra 3 barn leker runt oss

och ingen är irriterad

och ingen städar

och alla är nöjda.

Annars är vardagen rätt tuff..

med 3 små barn varav en är rätt intensiv

en annan som aldrig är tyst

en man som har en ryggskada som gör att man

blir lämnad själv med ansvar och allt arbete

i hemmet och med barnen.

Ja men det blir fullt upp helt enkelt,

tack o lov kan jag gå till min man å få lite

klappar och styrkekramar och pepp ibland

men det är aldrig roligt när han har så konstant ont.

Vi längtar till operation och bättre tider,

bara en vecka kvar och sen ska det gå åt rätt håll.

Tacksam är jag i alla fall..

för mina 3 fina, mjuka barn med de största hjärtan,

omsorg och kloka tankgångar.

Trots att de retar varandra, skriker och trotsar en hel del.

Och tacksam för min man, som inte är perfekt,

då tålamodet är kort och inte allt för flexibel,

men som i friskt läge är så otroligt ansvarsfull,

företagsam och omtänksam,

ett sånt rent hjärta, så rädd om sin fru,

så ärlig och uppriktig, mån om sin familj

och jag bara älskar honom så.

Den slappa måndagen får avslutas med

varma mackor och sen en film med min man 

efter nattning.

Men innan dess måste det nog städas iaf lite grand