En fortsättning behövdes på mitt tidigare inlägg För våra barn! pga. reaktioner och jag vill förklara mej ytterligare. Försöker avsätta lite tid nu när de ”stora” leker nöjt och minstingen gungar på mina fötter.

Jag vill gärna uppmuntra med mina inlägg, men att alltid vara positiv vore kanske inte så ärligt heller. Läs gärna fler av mina inlägg och se helheten. Alla är vi olika, allt är inte svart och vitt, men ibland måste vi öppna ögonen och tänka efter vad vi gör och verkligen tycker.

Först och främst är jag ledsen om jag fått någon att må dåligt. Självklart vill jag inte skuldbelägga någon, men jag säger som i tidigare kommentarer kring detta på Facebook, så kanske samvetet vill säga något också. Så att vi inte bara låter livet rulla på utan att vi tänker efter.

Vi kan väl inte bara vara tysta när vi ser något som vi tycker är fel eller när vi lärt oss en sanning. Jag vill inte att någon ska tro att de inte har möjlighet till något bara pga. att något annat FÖRVÄNTAS av oss. Ibland kanske vi faktiskt måste bryta oss loss från förväntningarna, som en vän uttryckte det.

När jag skriver en sådan sak som jag uttryckte mej om i tidigare inlägg, det negativa för våra barn angående förskolan, så riktar jag mej inte först och främst till er som redan tagit ett beslut och är tillfreds.

Jag riktar mej till de som står inför beslutet idag och faktiskt har ett alternativ att vara hemma ett år till eller 2. De som undrar, de som kanske vill vara hemma men inte tror att man ”borde”. Och jag vet att de är många.

Jag riktar mej också till de som tagit beslutet om förskola, men det känns inte bra, då hjälper jag gärna till mot ett beslut som är rätt för dem. Kanske finns det dåliga samvetet där av en anledning.?

Den närhet jag pratar om kanske kan uppnås hemma om barnet är på förskolan kortare dagar, absolut. Men på förskolan tvivlar jag på att den kan uppnås, och går man långa dagar som många barn gör idag så finns det inte mycket tid kvar hemma. Det handlar ju inte bara om att kramas 10min innan maten och en halvtimme innan läggning.

Jag pratar också om anknytningspersoner, googla gärna upp det och se vad det handlar om.

Jag är inte mot förskola som sak, det som gör mej så ledsen att se är hur små barnen är när de lämnas bort och de långa dagar barnen måste gå.

En förskollärare ska sluta sent en dag, därför kommer hon in senare till jobbet, för hon får ju inte jobba för länge. Ett barn däremot kan komma in kl 7 och hämtas 17! Det säger sej självt tycker jag. Och om barnet bara är 1 eller 2 år kan hen inte förstå varför den blir lämnad och de mår inte bra av ständiga separationer.

Det är fantastiskt att förskolan finns till för de som av olika, riktiga, skäl inte har möjlighet att vara hemma från jobbet, många ensamstående t.ex

Men vore det inte ännu bättre om förskolan inte behövde finnas alls för att samhället stöttade alla föräldrar att vara hemma när barnen är små. Då skulle det alltid finnas barn i lekparkerna och andra familjer att träffa, det skulle övas samspel och utövas närhet och så finns de öppna förskolorna och sång och sagostund till för övningen att sitta i grupp och lyssna på fröken. Inget mer skulle behövas.

Den tiden barnen är små är väldigt kort. De 6 åren går fort och är en så liten del av hela livet. Efter det har vi inget val, då måste barnen vara ifrån oss och vi ifrån dem. Att ta till vara på den tiden och krama ut allt vad vi kan är nog ett val vi sällan ångrar i framtiden, i jämförelse med beslutet att lämna bort barnen och jobba istället. Det kommer vi ändå göra de resterande 30 åren.

Forskningen talar också om hur viktiga de 3 första åren är i en människas liv. Den tiden formar självbilden och då är trygghet otroligt viktigt förstås. Tryggheten, närheten och allt som matas in i de små hjärnorna. Mitt barn, som jag har satt till världen eller tagit mej an för att vårda, vill jag gärna själv (tillsammans med min man förstås) påverka, rå om och försäkra mej om deras trygghet den viktiga och korta tiden.

Jag jobbar själv som förskollärare när pappan är ledig, och innan barnen kom. Jag vet att de flesta gör sitt bästa. Men de kan aldrig bli du! Du som förälder är det värdefullaste barnen har!

Mitt hjärta har alltid vetat det.

För flera år sedan fick jag med egna ögon se det.

På senare år har jag läst det.

Många gånger har jag hört det.

I dagarna har jag erfarit det.

Våra barn hör inte hemma på förskolan, de hör hemma hos oss!

Förskolan klarar inte av att ge våra barn det de mest behöver de första åren,

hur bra förskolan och personalen än är.

Jag har varit där, i förskolan. Det finns jättebra förskolor med jättefina utbildade förskollärare som älskar barnen och gör sitt bästa, men det hjälper inte.

Barnen är nästan alltid för många och personalen för få. Din lilla 1 eller 2åring kan omöjligt få den närhet, uppmärksamhet eller tillsyn som hen behöver För en god utveckling.

För den lilla individen behöver en, eller få, anknytningspersoner som har tid att ge henne/honom den relation och en mängd med tid och närhet som inte kan hittas på en förskola.

Ingen kan hålla koll på din lille pojk och hans våldsamma kompis varje minut och vara där när det händer. Personalen kanske missar de som står bakom huskanten, hon som sitter i ett hörn utan vantar eller han som ropat från toan så länge.

Ingen hinner lyssna på alla barnens åsikter och känslor och agera därefter.

Forskning säger att de små barnen får en negativ påverkan av att finnas i de stora barngrupperna. Att de inte får det samspelet som det lilla barnet behöver till en vuxen de första viktiga åren och detta påverkar deras utveckling negativt och visar sej sedan i självförtroende och samspel med andra framöver.

Detta skapar oro.

Alla de förskollärare jag pratat med och så många som jag hört och läst om är med på detta,

att det förstås vore bättre för barnen att få vara hemma och att de flesta barnen på förskolan är alldeles för små och är där alldeles för långa dagar. Förskolläraren tycker detta, men vågar sällan säga det till föräldern, i respekt kanske, man vill inte lägga sej i?

Barnpsykologer och lågstadielärare har själva uttryckt sej såhär:

Förskolan är inte till för barnen, den är till för föräldrarna. Det finns ingenting de lär sej på förskolan som de inte kan få hemma.

Och därmed vore det fantastiskt om alla kunde få hjälp med att tänka till en gång extra.

För våra barn!

Jag vill vara hemma länge med mina barn, men hur gör man?

Den frågan har jag fått många gånger och jag önskar att jag hade ett enkelt svar som passade alla.

T.ex ja men då anmäler du dej bara som "hemma med barn" på kommunen så kommer du få en inkomst som motsvarar din tidigare lön och/eller er familjekonstelation mm.

Men så funkar det förstås inte.

Jag är väldigt tacksam över föräldrapenning och barnbidrag och de möjligheter och förmåner vi faktiskt har i Sverige.

Men mer än detta gör samhället mej besviken om och om igen.

Istället för att förlänga, förnya och lägga till bidrag så tas det bort och allt blir svårare för oss som själva vill ta hand om våra barn i vårt hem, lära dem och fostra dem i en trygg miljö och lugn takt och bygga upp starka trygga barn för framtiden ( som egentligen är ett mycket billigare alternativ för sammhället.)

Nej vi får inte ens finnas längre, inte officiellt, vi ska inte synas eller inspirera.

Varför?

Dagens samhälle och system skapar kanske starka, självständiga och framgångsrika individer.

Men det skapar inte trygga, självsäkra, och ödmjuka individer. 

Stressade, utbrända och psykiskt utmattade är de många. Och vilsna, ensamma och förvirrade står många i slutet.

Barnen förstörs, av alla miljoner intryck som kommer idag från alla möjliga håll, av de många olika människor som ska spela roller i deras liv som små och alla aktiviteter som måste ingå i våra scheman idag. Alla valmöjligheter och åsikter man ska ha och allt man måste uppnå allt tidigare i livet.

Jag tror på en start i livet där barnen har möjlighet att i egen takt få upptäcka världen. Där den människan som ser och hör barnet varje dag är den människan som kan säga:

Du är det värdefullaste jag har och jag vill göra allt för dej.

För det är jag och min man som känner våra barn sedan deras första andetag.  Det är vi som har lärt oss deras behov och signaler, vi känner bakgrunden och omständigheterna och kan agera efter ett moders eller faders hjärta.

Här hemma kan vi anpassa oss efter barnens behov och lära dem nya saker i en takt som passar dem. När något jobbigt händer är de i en trygg omgivning och behöver aldrig undra varför de är lämnade på denna plats med dessa människor och var är egentligen mamma och pappa? Vad var det nu igen, det där som var viktigare än att vara med mej?

Därför är jag glad och stolt över att vara en hemmamamma

och jag vill kämpa för det jag tror är bäst för mina barn.

Jag tror att Om man vill så kan man! Om du vill vara hemma med dina barn och i ditt hjärta tror att det är rätt så gäller det att se över livet och agera. Kämpa för det du tror på!

Leta efter omprioriteringar och uppoffringar ni kan göra och sätt att spara på. Tänk nytt och fundera på hur du skulle vilja ha det om du fick bestämma själv.

Jag vet att det finns undantag, det gör det alltid. Men jag vet också att det finns många som klarat det fast det först ser omöjligt ut.

Så jag hejar på dej som vill vara hemma med dina barn längre än normen!

Du kommer förmodligen aldrig ångra det!

Med inspiration efter att ha läst en mycket gammal artikel vill jag skriva lite om min syn på hemmaföräldraskap och hemmabarn.
Det här är mina tankar kring det som Linda Skugge skrev i sin krönika ”Hemmafruar, ni förstör era barn” 1 Okt 2005
Jag vet inte vem Linda är och jag är inte alls insatt politiskt, men jag vet en del om hemmamamma-livet.

Jag måste börja med att säga att det är en skillnad på hemmafru och hemmamamma (även om man kan vara båda)
En hemmafrus jobb, enligt min syn, är först och främst att vara fru, tillfredsställa maken på sätt som att ha middagen klar när han kommer hem från jobbet, huset är alltid städat och tvätten tvättad. Eller andra saker som man kan uppskatta att komma hem till när den andre går hemma. Då spelar det ingen roll om man har barn eller inte, om de är hemma eller om de går i skolan, du är hemma ändå för du är hemmaFRU.

En hemmamamma är hemma för barnens skull. För att alltid finnas där för att ge dem en trygghet. För att göra barnens vardag så bra och rik som möjligt.

Jag är en hemmamamma och jag tycker inte det hinns med att hålla huset fint, fråga min man.
Jag påminner honom om att jag inte är en hemmafru.
Jag försöker förse mina barn med den mat de behöver under dagen, jag försöker ge dem var och en tid för lite lek, pyssel, bokläsning eller annat kreativt som de uppskattar. Sen prioriterar vi att gå ut varje dag, få frisk luft och försöker se till att uppleva natur och andra platser man kan prata om eller lära sej av.
Vi tar oss, några gånger i veckan till platser där barnen kan lära sej att finnas i en större barngrupp, sitta stilla i ring och samspela, få vänner. Vi träffar egna kompisar, bjuder hem varandra eller leker och läser på biblioteket.
Efter detta är prioriterat, DÅ städar vi och tvättar i den mån vi hinner och jag tar gärna med barnen i det, om de själva vill och det vill de ofta. Det är inte så ofta vi hinner så långt innan pappan kommer hem och då gör han och jag ett ryck tillsammans ofta, för att få det hyfsat fint, men ofta förblir det ändå rörigt, allt går ju runt. Min man är den bästa av oss på att ta tag i hemmasysslorna.
Att man lär sej hemmets sysslor som barn är ju fantastiskt. Det kommer man ju alltid ha nytta av resten av livet, både i hemmet och på många arbetsplatser och alla är vi ju hemma några timmar i veckan, behöver rena kläder och mat i magen.

Jag tänker börja jobba och förhoppningsvis tjäna pengar när mina barn blir äldre och dyrare. Då har jag ingen som helst önskan att gå hemma, om jag inte får göra det för och med mina barn. Men jag strävar aldrig efter att jobba 100%. Det tycker jag, personligen, är för mycket för vem som helst med familj, eller andra människor i livet som man behöver ge tid åt. Pengarna får aldrig bli viktigare än familjen.

Det spelar ingen roll vem som försörjer vem, pappa kan lika gärna vara hemmapappa, nu när barnen inte behöver amma eller är lika beroende av mammas ständiga närhet, pappa funkar bra med såklart, han är också barnets förälder och får gärna vara hemma. Men ingen av oss föräldrar borde vara så mycket frånvarande i våra barns liv som man kanske blir om man skulle behöva ta 2 eller 3 jobb, det vore tragiskt tycker jag.
Men visst är det fantastiskt när man har en make som vill försörja en, som gillar att jobba för vår skull. Allt vi har är ändå VÅRT, allt han tjänar är mitt och allt jag tjänar är hans.
I Mars är det min mans tur att vara hemma med barnen, för hans och barnens skull, för att komma närmare varandra och få mer tid tillsammans och då offrar jag mej och jobbar i ett år så får jag längta hem till barnen igen till nästa år.

När jag och min man fann varandra visste vi att det skulle vara vi. När vi gifte oss lovade vi varandra hela livet. Det är inte något som jag naivt tror kommer vara busenkelt i alla år, men i ett löfte finns en styrka att kämpa och göra allt för att det ska funka, var och en för sej men framförallt tillsammans, även när det inte är roligt. Jag vet att riskerna finns för att man skulle kunna bli förälskad i någon annan, men om man inte uppmuntrar de känslorna eller ger de plats att växa och man gör allt i sin makt för att sätta stopp för det om det händer så ska vi inte behöva oroa oss för det, men det är viktigt att vi delar allt med varandra. Jag tror på livslång kärlek absolut, men att älska är inte bara en känsla utan också ett beslut. Det här ger förstås våra barn en trygghet också.

Jag skulle heller aldrig vilja/kunna leva i en slags fruktan att snart KANSKE min man dör eller någon av oss blir allvarligt sjuk. Jag kan inte leva hela mitt liv, med utgångsläget att tänk om.. om detta aldrig händer så sitter jag och min skrynkliga man där i den slitna soffan när vi blivit gamla och vet att vi har jobbat och valt bort så mycket tid med våra barn, bara för ett kanske OM. Vilken sorg och djup ånger.

Det här med att ha sparade pengar. När man är hemma och lever på en liten inkomst blir man ju faktiskt rätt skicklig på att snåla, återvinna och göra något av det lilla man har och duktig på att spara de månader man kanske får något över, eller om man får gåvor.

Det är ju såklart bra och nödvändigt att ha ett socialt liv även när man är hemmabarn. Har man tur har man vänner som också är hemma med sina barn, men annars är vi oerhört tacksamma till öppna förskolor. Hittar man ingen som passar en perfekt kanske man kan starta en egen om man har de lokala möjligheterna, det gjorde jag och mina barn. Vi går också med våra barn på andra gratis aktiviteter som bibliotekets sagostund, på gympa och på kör. Men jag tror inte på att stressa in barnen i det fullspäckade liv som vi idag har en tendens att leva. Har barnen syskon så lär de sej samspela, dela med sej och andra sociala förmågor hemma också. Barnen ska inte ha fullt upp jämt, de behöver få vara hemma också och bara ta det lugnt och faktiskt ha tråkigt, för att själva bli kreativa och för att uppskatta det roliga som händer en annan dag.

Min 4 åriga dotter, som kan kännas lite svår att komma in på livet och som är full av känslor, henne hade jag förmodligen inte alls haft såhär god relation med om jag inte fått spendera så mycket tid med henne som jag gjort när jag fått ha henne nära hela tiden.
Min son har haft problem med språket sedan han var 2år, stamning. Han har behövt den tiden på sej som han har fått, inte hamnat i en barngrupp där han känner sej stressad att prata som sina kompisar, vi som föräldrar har suttit ner med honom mycket och tränat och vid måltider eller andra sammanhang kan vi sitta kvar i lugn och ro och lyssna på hans berättelser trots att måltiden då kan bli en timme lång, jag har haft tid att lyssna på honom på ett sätt som någon på en förskola förmodligen aldrig hade haft, hur duktiga de än är. Nu är min sons tal nästan perfekt och han är redo att ge sej ut i skollivet till hösten.

Men även om ens barn har lätt för allt så är det viktigaste någonsin att de får en trygg start i livet.

Våra 3 barn, särskilt 2 av dem är otroligt sociala.
Vår 4 åriga dotter skapar snabbt nya vänner på alla platser hon kommer till och 5åringen han charmar alla vuxna och imponerar med sin frimodighet och sociala förmåga.
Blygheten tror jag mer har att göra med en personlighet man föds med. Eller möjligtvis om man har varit ”instängd” med en förälder de första 4 åren av sitt liv. Det tror jag inte på, det är viktigt, såklart, att komma ut i det sociala livet och träffa andra barn och vuxna. I alla fall om man vill hänga med i dagens samhälle.

Jag var själv hemma med min mamma på heltid innan skolan och jag är/var inte blyg, men jag har heller inte varit framfusig och tagit för mej på ett fräckt sätt som jag ofta tycker barn gör nu för tiden när de gått eller går på förskola.
Jag ser inget positivt med att man kan ta för sej på ett sätt som ofta får någon annan att bli trampad på, då strävar jag hellre efter ödmjukhet.

Om jag själv, tillsammans med min man, sätter ett barn till världen så känns det konstigt för mej att ge över ansvaret om uppfostran till någon annan, någon som inte alls har haft eller senare i livet kommer ha med vårt barn att göra. Vad inger det för trygghet? Och att bli lämnad utan att förstå varför. Då vill jag och min man istället ge våra barn så mycket kärlek och trygghet som bara är möjligt, särskilt de första åren. Ju fler timmar hemma, desto mer tid att proppa dem med vår kärlek, bekräftelse och med de värderingar vi har och tror är bra.

Jag tror att flertalet föräldrar själva känner sina barn bäst och i sina hjärtan, om man lyssnar på det, vet vad ens barn och familj mår bäst av. Jag tror att vi som föräldrar måste tro mer på oss själva, på våran förmåga och förstå hur viktig just DU, som barnets mamma eller pappa, är för den lilla individ som ni satt till världen. Ingen utbildning i världen kan ersätta den trygghet du själv som förälder kan ge ditt barn.

Ett barn som är tryggt i sej själv och har en bra självbild tror jag går längst i livet, oavsett om hen kan ta för sej, få den bästa utbildningen eller bäst tjänade pengarna, eller inte.
Framgång för mej är inte att vara rik på pengar och kunskap.
Framgång är att vara rik på kärlek och goda relationer. 

Det är fantastiskt det jag får vara med om varje dag.

Att se min 1åring iaktta sina syskon, härma, springa efter, lära, växa och glädjas över det lilla.

Att svara på alla 5åringens tusen frågor, se honom ta kontakt med vuxna han möter på buss, i affären, öppna förskolan eller andra föräldrar, hans klyftiga idéer och otroliga minne.

Vara med i min dotters alla tankegångar, fantasier och utbrott, se vad som glädjer henne och vad som frambringar hennes tårar.

Se syskonens samspel, deras kärlek, att de alltid har varandra. De skrattar, bråkar och leker med varandra.

Och tillsammans får vi uppleva varje ny dag med nya utmaningar.

Jag älskar att vara hemmamamma!!

En mysig låt med underbar text jag hittat

Mamma, pappa, bebis som de ska natta

blöjan torr och ren, Nalle mjuk och len

Kramen, klappen, bebis som tappat nappen

bebis slumrar till, bebis vaknar till

Pappa, packa, pappa som helst vill slagga

pappa härdar ut, pappa är helt slut

Mamma, detsamma, mamma som måste amma

mamma sjunger sång, mamma somnar om

Mamma, pappa, bebis som de ska natta

livets största gåva, bebis som ej vill sova

Att knäppa knappar i farten på liten som springer
Att hitta en nakenfis på kökssoffan, iklädd enbart förstora sockar, grävandes i flingpaketet
Att få sängen full med bökiga ungar innan klockan 7
Att få ansiktet fullt med blöta snoriga pussar
Att ha sångstund på pottan och klappa händerna när det kommit bajs
Att sitta bredvid liten som måste krama ens arm mellan varje tugga han tar
Att höra när barnens lek återspeglar precis det som hände för 30min sedan
Det hära med att...

Vällingungar i heldräktspyjamas är bland det gulligaste som finns!

Nu har jag en i min famn, så stillsamt drickandes, myser in i mina armar

och mammahjärtat är varmt.

Blickarna och de små leendena man kan få från ens egna barn

innan de kan uttrycka sin kärlek i tal, det är oslagbart.

Så tacksam att få vara mamma!!