Jag och barnen har följt med mormorn och hälsat på gammelmorfarn, gammelmoster med familj och slutligen nu gammelmormorn. Det är en härlig känsla tycker jag, att vara tillsammans alla generationerna, 4st!

De yngsta är förtjusta i de äldsta och vise versa.

Denna härliga dag har gammelmormorn tagit barnen till ladugården och de fick se ett steg i mjölkproceduren från kossa till frukostbordet :)

Största delen av dagen har jag ägnat åt design, japp!

Tillsammans har vi alla 4 generationer satt ihop min mormors gamla vävstol.

Jag blev ombedd att välja ut några nystan och kombinera ihop färgerna och mönstret till

en matta till mej själv och vårt hem. En trasmatta! :)

Det var verkligen kul.

Det blev 2 till vårat hem och så tänkte jag överaska min syster med en jag tror hon kommer gilla.

Men det blir gammelmormorn som får jobba.

Tacksam för stor, kärleksfull släkt!

En fortsättning behövdes på mitt tidigare inlägg För våra barn! pga. reaktioner och jag vill förklara mej ytterligare. Försöker avsätta lite tid nu när de ”stora” leker nöjt och minstingen gungar på mina fötter.

Jag vill gärna uppmuntra med mina inlägg, men att alltid vara positiv vore kanske inte så ärligt heller. Läs gärna fler av mina inlägg och se helheten. Alla är vi olika, allt är inte svart och vitt, men ibland måste vi öppna ögonen och tänka efter vad vi gör och verkligen tycker.

Först och främst är jag ledsen om jag fått någon att må dåligt. Självklart vill jag inte skuldbelägga någon, men jag säger som i tidigare kommentarer kring detta på Facebook, så kanske samvetet vill säga något också. Så att vi inte bara låter livet rulla på utan att vi tänker efter.

Vi kan väl inte bara vara tysta när vi ser något som vi tycker är fel eller när vi lärt oss en sanning. Jag vill inte att någon ska tro att de inte har möjlighet till något bara pga. att något annat FÖRVÄNTAS av oss. Ibland kanske vi faktiskt måste bryta oss loss från förväntningarna, som en vän uttryckte det.

När jag skriver en sådan sak som jag uttryckte mej om i tidigare inlägg, det negativa för våra barn angående förskolan, så riktar jag mej inte först och främst till er som redan tagit ett beslut och är tillfreds.

Jag riktar mej till de som står inför beslutet idag och faktiskt har ett alternativ att vara hemma ett år till eller 2. De som undrar, de som kanske vill vara hemma men inte tror att man ”borde”. Och jag vet att de är många.

Jag riktar mej också till de som tagit beslutet om förskola, men det känns inte bra, då hjälper jag gärna till mot ett beslut som är rätt för dem. Kanske finns det dåliga samvetet där av en anledning.?

Den närhet jag pratar om kanske kan uppnås hemma om barnet är på förskolan kortare dagar, absolut. Men på förskolan tvivlar jag på att den kan uppnås, och går man långa dagar som många barn gör idag så finns det inte mycket tid kvar hemma. Det handlar ju inte bara om att kramas 10min innan maten och en halvtimme innan läggning.

Jag pratar också om anknytningspersoner, googla gärna upp det och se vad det handlar om.

Jag är inte mot förskola som sak, det som gör mej så ledsen att se är hur små barnen är när de lämnas bort och de långa dagar barnen måste gå.

En förskollärare ska sluta sent en dag, därför kommer hon in senare till jobbet, för hon får ju inte jobba för länge. Ett barn däremot kan komma in kl 7 och hämtas 17! Det säger sej självt tycker jag. Och om barnet bara är 1 eller 2 år kan hen inte förstå varför den blir lämnad och de mår inte bra av ständiga separationer.

Det är fantastiskt att förskolan finns till för de som av olika, riktiga, skäl inte har möjlighet att vara hemma från jobbet, många ensamstående t.ex

Men vore det inte ännu bättre om förskolan inte behövde finnas alls för att samhället stöttade alla föräldrar att vara hemma när barnen är små. Då skulle det alltid finnas barn i lekparkerna och andra familjer att träffa, det skulle övas samspel och utövas närhet och så finns de öppna förskolorna och sång och sagostund till för övningen att sitta i grupp och lyssna på fröken. Inget mer skulle behövas.

Den tiden barnen är små är väldigt kort. De 6 åren går fort och är en så liten del av hela livet. Efter det har vi inget val, då måste barnen vara ifrån oss och vi ifrån dem. Att ta till vara på den tiden och krama ut allt vad vi kan är nog ett val vi sällan ångrar i framtiden, i jämförelse med beslutet att lämna bort barnen och jobba istället. Det kommer vi ändå göra de resterande 30 åren.

Forskningen talar också om hur viktiga de 3 första åren är i en människas liv. Den tiden formar självbilden och då är trygghet otroligt viktigt förstås. Tryggheten, närheten och allt som matas in i de små hjärnorna. Mitt barn, som jag har satt till världen eller tagit mej an för att vårda, vill jag gärna själv (tillsammans med min man förstås) påverka, rå om och försäkra mej om deras trygghet den viktiga och korta tiden.

Jag jobbar själv som förskollärare när pappan är ledig, och innan barnen kom. Jag vet att de flesta gör sitt bästa. Men de kan aldrig bli du! Du som förälder är det värdefullaste barnen har!

Kärleken övervinner allt!

Jag har många hjärtan, många i min närhet som jag älskar och ger en extra tanke en dag som denna.

Jag och barnen var hemma med en hjärtkladdkaka hos en kär vän idag och hennes barn.

Jag tänker på min syster och svåger som bor på andra sidan jordklotet, som jag saknar så.

Mitt hjärta fylls också med de som inte har någon idag, framförallt de ensamma barnen.

Men de som får mest av min uppmärksamhet och kärlek idag, likt alla andra dagar,

det är mina fantastiska 3 barn som varit så fixiga, pussiga, hemlighetsfulla och omtänksamma idag.

Men huvudpersonen en dag som denna, han som fångade mitt hjärta för snart 13 år sedan,

det är min älskade make B.

Den här dikten är till dej älskling

Hela livet har jag lovat

All min kärlek vill jag ge

Dig min älskling, jag behöver

Om jag framtiden ska se

I din famn där hör jag hemma

Dina ord betyder mest

När du ser mig bultar hjärtat

Är du nära mår jag bäst

/JB

Mitt hjärta har alltid vetat det.

För flera år sedan fick jag med egna ögon se det.

På senare år har jag läst det.

Många gånger har jag hört det.

I dagarna har jag erfarit det.

Våra barn hör inte hemma på förskolan, de hör hemma hos oss!

Förskolan klarar inte av att ge våra barn det de mest behöver de första åren,

hur bra förskolan och personalen än är.

Jag har varit där, i förskolan. Det finns jättebra förskolor med jättefina utbildade förskollärare som älskar barnen och gör sitt bästa, men det hjälper inte.

Barnen är nästan alltid för många och personalen för få. Din lilla 1 eller 2åring kan omöjligt få den närhet, uppmärksamhet eller tillsyn som hen behöver För en god utveckling.

För den lilla individen behöver en, eller få, anknytningspersoner som har tid att ge henne/honom den relation och en mängd med tid och närhet som inte kan hittas på en förskola.

Ingen kan hålla koll på din lille pojk och hans våldsamma kompis varje minut och vara där när det händer. Personalen kanske missar de som står bakom huskanten, hon som sitter i ett hörn utan vantar eller han som ropat från toan så länge.

Ingen hinner lyssna på alla barnens åsikter och känslor och agera därefter.

Forskning säger att de små barnen får en negativ påverkan av att finnas i de stora barngrupperna. Att de inte får det samspelet som det lilla barnet behöver till en vuxen de första viktiga åren och detta påverkar deras utveckling negativt och visar sej sedan i självförtroende och samspel med andra framöver.

Detta skapar oro.

Alla de förskollärare jag pratat med och så många som jag hört och läst om är med på detta,

att det förstås vore bättre för barnen att få vara hemma och att de flesta barnen på förskolan är alldeles för små och är där alldeles för långa dagar. Förskolläraren tycker detta, men vågar sällan säga det till föräldern, i respekt kanske, man vill inte lägga sej i?

Barnpsykologer och lågstadielärare har själva uttryckt sej såhär:

Förskolan är inte till för barnen, den är till för föräldrarna. Det finns ingenting de lär sej på förskolan som de inte kan få hemma.

Och därmed vore det fantastiskt om alla kunde få hjälp med att tänka till en gång extra.

För våra barn!

Mannen är ledig och jag bakar scones till frukost

Minstingen står i kökssoffan vid fönstret och fågelskådar,

de andra två leker för fulla muggar, goa mot varndra.

Det nalkas kyrka, fina människor och god mat.

En bra dag vill jag tro

Jag vill vara hemma länge med mina barn, men hur gör man?

Den frågan har jag fått många gånger och jag önskar att jag hade ett enkelt svar som passade alla.

T.ex ja men då anmäler du dej bara som "hemma med barn" på kommunen så kommer du få en inkomst som motsvarar din tidigare lön och/eller er familjekonstelation mm.

Men så funkar det förstås inte.

Jag är väldigt tacksam över föräldrapenning och barnbidrag och de möjligheter och förmåner vi faktiskt har i Sverige.

Men mer än detta gör samhället mej besviken om och om igen.

Istället för att förlänga, förnya och lägga till bidrag så tas det bort och allt blir svårare för oss som själva vill ta hand om våra barn i vårt hem, lära dem och fostra dem i en trygg miljö och lugn takt och bygga upp starka trygga barn för framtiden ( som egentligen är ett mycket billigare alternativ för sammhället.)

Nej vi får inte ens finnas längre, inte officiellt, vi ska inte synas eller inspirera.

Varför?

Dagens samhälle och system skapar kanske starka, självständiga och framgångsrika individer.

Men det skapar inte trygga, självsäkra, och ödmjuka individer. 

Stressade, utbrända och psykiskt utmattade är de många. Och vilsna, ensamma och förvirrade står många i slutet.

Barnen förstörs, av alla miljoner intryck som kommer idag från alla möjliga håll, av de många olika människor som ska spela roller i deras liv som små och alla aktiviteter som måste ingå i våra scheman idag. Alla valmöjligheter och åsikter man ska ha och allt man måste uppnå allt tidigare i livet.

Jag tror på en start i livet där barnen har möjlighet att i egen takt få upptäcka världen. Där den människan som ser och hör barnet varje dag är den människan som kan säga:

Du är det värdefullaste jag har och jag vill göra allt för dej.

För det är jag och min man som känner våra barn sedan deras första andetag.  Det är vi som har lärt oss deras behov och signaler, vi känner bakgrunden och omständigheterna och kan agera efter ett moders eller faders hjärta.

Här hemma kan vi anpassa oss efter barnens behov och lära dem nya saker i en takt som passar dem. När något jobbigt händer är de i en trygg omgivning och behöver aldrig undra varför de är lämnade på denna plats med dessa människor och var är egentligen mamma och pappa? Vad var det nu igen, det där som var viktigare än att vara med mej?

Därför är jag glad och stolt över att vara en hemmamamma

och jag vill kämpa för det jag tror är bäst för mina barn.

Jag tror att Om man vill så kan man! Om du vill vara hemma med dina barn och i ditt hjärta tror att det är rätt så gäller det att se över livet och agera. Kämpa för det du tror på!

Leta efter omprioriteringar och uppoffringar ni kan göra och sätt att spara på. Tänk nytt och fundera på hur du skulle vilja ha det om du fick bestämma själv.

Jag vet att det finns undantag, det gör det alltid. Men jag vet också att det finns många som klarat det fast det först ser omöjligt ut.

Så jag hejar på dej som vill vara hemma med dina barn längre än normen!

Du kommer förmodligen aldrig ångra det!

I skogen kan man vara om tiden ska stå still

Hitta pinnar och trumma på isen, kan man göra om man vill

Barnen samlar kottar och mamma kastar långt

Sen kryper vi in bland träden, där det är lä och trångt

Ett kex i magen, en sagostund

Och rosröd är den lilla kinden, som är så mjuk och rund

/JB