Igenkänningsfaktor mamma, eller?

Att det kan kännas så lyxigt, att bara borsta tänderna och smörja in sej, ifred.

Att vara barnfri en natt, (högst ovanligt) men ändå inte sova natten igenom,
utan envist vakna samma tid som barnen vaknar där hemma, och bara titta i taket..

Att sakna mest hos barnen, det som man i vardagen retar sej på mest..

Att få en aha-upplevelse i duschen, när man inser att det är såhär skönt
att duscha om man bara får vara själv och har all tid i världen.

Att när man väl får chansen att vila och slappna av, ändå inte lyckas göra det,
utan allt möjligt annat försegår där uppe i huvudet. För mej är det alla tankar
och idéer som jag bara måste skriva ner.

Vad är JAG för en förälder? Vilken metod använder VI?

Varför ska det ofta vara extremt åt det ena eller det andra hållet?

Som att man placerar in sej i ett fack.

Måste man leva efter vissa specifika metoder och hålla sej till alla

de levnadssätt och metoder i alla områden som går under det specifika

namnet på just detta föräldraskap.

Jag är dålig på alla dessa namn som kategoriserar olika föräldrar.

Ibland kan jag uppleva att det pratas på ett sätt, bland föräldrar,

att man antingen är den nära föräldern, den som alltid sätter sitt barns

behov först, som alltid ligger hos barnen tills de somnar och alltid

tröstar på sekunden när de gråter.

Eller så är man den andre föräldern, som inte är hos barnen tills de somnar.

Då ser man inte heller till sina barns behov, man är hård, eller i alla fall inte en nära förälder??

Att vara en nära förälder, behöver väl inte utesluta en snabb nattning eller egentid?

Om man är nära sina barn 06.15-19.30 varje dag, vecka ut och vecka in.

Både fysiskt, med barnen i knät, på höften eller hängandes fast i foten.

Pussar och kramar dem oräkneliga gånger om dagen och bara inte kan

låta bli att tala om hur fina de är och hur mycket man älskar dem

flera gånger varje dag.

Och man dessutom tar tid till att lyssna på vad de har att säga,

hur de känner och hur de mår, se dem i ögonen,

finnas där och förklara saker och lära dem om livet.

Man försöker fylla deras behov av mat, frisk luft, lek och sömn.

Är man inte en nära förälder då? om man sedan,

vid 19-20tiden lägger dem i sängen, bäddar om dem,

berättar en saga, ber och pussar på dem och sen GÅR.

Lämnar dem i sängen och sitt rum för att finnas tillgängliga

någon annanstans i huset.Visst kan vissa barn behöva att man sitter hos dem,

och vissa relationer behöver den tiden, förälder och barn tillsammans, lite extra på kvällen.

Men det ena kanske inte måste utesluta det andra.

Och tar den där egentiden, i mitt fall, gör jag inte bara för min egen skull.

Jag måste fylla på för att ge ut igen, få en paus för att kunna samla ny

energi och nytt tålamod, för barnens skull, för att jag ska kunna vara

den mamma jag vill vara för dem.Jag gör det också för relationen till min man.

Ett par tre timmar tillsammans med honom utan barnens avbrytande

små samtal och inknuffningar emellan när vi kramas betyder mycket för vår relation.

Vi måste hinna med varandra, se varandra och visa att vi fortfarande älskar varandra.

Oavsett om det är att vi tänder ljus och har djupa samtal eller vi sätter på en film.

För att hålla kärleken vid liv, för att vi vill, förstås, men den tiden tar vi också för barnens skull.

Om vi som föräldrar mår bra ökar vi oddsen att våra barn mår bra.

De påverkas ju väldigt mycket av vad vi gör och hur vi mår.

Här sitter jag och bara skriver, utan vidare eftertanke,

för att jag har tid för en gångs skull..inga barn, ingen man, inget hus att fixa i..

bara skriver ner mina tankar..

Men nu ska jag nog gå vidare ändå, med risk att snart vara tillbaka..

Slappa måndagen!

Ganska unikt these days...

men här sitter vi, både jag och mannen

och slappar i vardagsrummet,

småpratar och skriver

Våra 3 barn leker runt oss

och ingen är irriterad

och ingen städar

och alla är nöjda.

Annars är vardagen rätt tuff..

med 3 små barn varav en är rätt intensiv

en annan som aldrig är tyst

en man som har en ryggskada som gör att man

blir lämnad själv med ansvar och allt arbete

i hemmet och med barnen.

Ja men det blir fullt upp helt enkelt,

tack o lov kan jag gå till min man å få lite

klappar och styrkekramar och pepp ibland

men det är aldrig roligt när han har så konstant ont.

Vi längtar till operation och bättre tider,

bara en vecka kvar och sen ska det gå åt rätt håll.

Tacksam är jag i alla fall..

för mina 3 fina, mjuka barn med de största hjärtan,

omsorg och kloka tankgångar.

Trots att de retar varandra, skriker och trotsar en hel del.

Och tacksam för min man, som inte är perfekt,

då tålamodet är kort och inte allt för flexibel,

men som i friskt läge är så otroligt ansvarsfull,

företagsam och omtänksam,

ett sånt rent hjärta, så rädd om sin fru,

så ärlig och uppriktig, mån om sin familj

och jag bara älskar honom så.

Den slappa måndagen får avslutas med

varma mackor och sen en film med min man 

efter nattning.

Men innan dess måste det nog städas iaf lite grand 

På jakt efter meningen i vardagen.

Att göra vardagen meningsfull är alltid den nya utmaningen när en ny termin startar.
Jag älskar att göra scheman, så jag brukar göra ett nytt minst en gång per termin.

Där ska jag få in hushållssysslorna, få plats med vännerna, aktiviteterna, lite nyttigt
och så ska det slutligen vara mycket tid kvar till barnen, mys med barnen, tid med barnen,
 göra det som barnen vill.

Kul att pussla ihop tycker jag, bra med lite rutiner för barnen

och bra med lite push och mål för mamman.
Sen kanske det inte följs så bra. Men det är inte så farligt.
Man måste ju njuta av friheten också, som hemmamamma/hemmabarn.

Meningsfullt för mej är när jag känner att jag kan ge mina barn kvalitetstid,
när de fått lära sej något och haft riktigt roligt,
när de känner sej trygga och nöjda med livet, när de längtar till nästa vecka.

Meningsfullt känns det när jag fått träffa någon kär vän
och vi kan utbyta tips tankar eller bara dela vardagen.

Det känns meningsfullt när jag fått uträtta något,
hjälpt någon, engagerat mej i kyrkan eller någon annans barn.

Meningsfullt för mej är att få dela med mej av,
vad jag tror är bra i ett hem och en familj,
var jag hittar den sanna meningen och glädjen i livet
och få dela med mej av möjligheter som inte samhället serverar idag.

  Lilla pojken blir stor! 

När prinsen börjar skolan och 

livet förändras.. 

En vecka bestående av febriga barn och plötslig tvättstugerenovering!

Då tvättmaskinen gick sönder och man omöjligt kan sätta in en ny tvättmaskin

i det smutsiga, fula, äckliga, mögelrummet.. då var det inte annat än att sätta

igång och renovera, trots sommar, sjuka barn och typ handikappad man.

Med andra ord, inte sol och bad för oss. Tråkigt avslut på sommarlovet.

Ja för nu börjar dessutom vår lilla pojk i förskoleklass på måndag..

å mamma är nervös, det är stort.

Vi hoppas på att få golvet målat innan den nya vardagen sätter igång.

Imorgon ska jag och sonen packa väskan och rött äpple ska absolut med :)

Tillbaka där jag trivs bäst, tillbaka där mitt hjärta hör hemma!

Hej - dansa ur diskmaskinen med världens gulligaste 4åring utan stress

Hej - jag missar inte en enda timme med dej kära supersnabbutvecklande  2åring

Hej - jag har tid att lyssna på dina tusen funderingar idag också kluriga 6åring

Hej - vi går runt i pyjamas och låter diskberget växa idag också

För jag måste bara få uttrycka min lycka i denna oväntade vändning mitt i olyckan

Jag hade gått med på att jobba, när min man uttrycker sin längtan

att få vara hemma med barnen ett år.
För mej kändes det som en evighet, men huvudsaken är att barnen

får vara hemma med sin egen förälder, oavsett om det är mamma

eller pappa och så länge inte jag behövde jobba så mycket.
Självklart vill jag uppmuntra pappaledighet,

även om jag älskar att vara hemma med dem själv.

Från i Mars har jag jobbat. Hade en anställning på 50% fram till Januari.
Men min mans ryggskada sen nov -15 blir bara värre och i väntan

på operation inser vi att det inte funkar längre och maken sjukskriver

sej på heltid, orkar inte ens ta hand om sina egna barn till sin förtvivlan.
Dagen kom plötsligt efter en ryggutredning

och dagen efter kom jag inte tillbaka till jobbet.

Först kändes det jobbigt, jag kände mej pressad

och orättvis mot mina kollegor att bara lämna dem sådär.

Inställd på det jag förberett på jobbet inför hösten. Fina kollegor, mysiga barn.
 Men efter att jag varit tillbaka och avslutat mitt arbete

och beslutet om att jag skulle vara hemma med barnen igen var slutgiltigt

så upprymdes jag av otrolig lycka när jag insåg

att nu skulle jag få göra det jag är bäst på igen, göra det jag älskar,

slippa känna mej splittrad, slippa sakna.
 Nu behöver jag inte missa något i min 2årings snabba utveckling,

nu behöver jag inte sörja över att inte vara med min vackra sköra 4åring

och jag behöver inte fundera över hur mycket ledigt man kan med att ta

bara för att vara hemma när 6åringen kommer hem från sina första skoldagar.

Jag är fri igen och jag får göra alla mysiga utflykter och upptäcka hösten

tillsammans med mina egna underbara barn. Vara med de jag älskar.

Jag tackar Gud för denna möjlighet som kom mitt i olyckan

och jag ska verkligen ta vara på den här hösten, suga in allt gott

från mina barn och ge dem mycket tid och uppmärksamhet och

så ska jag ta hand om min sjuka man serva honom och pussa på honom mycket!

För familjen går först och nu ska jag ta hand om min!

Idag blir det träna på cykla för 4 och 5åringen,

efter morgonpärlningen med pappa.

Sedan laga köttfärsbiffar tillsammans 

Och så öppen förskola med vännerna på eftermiddagen.

Blir en go och solig dag!