Det är roligt och bra för barnen att få aktivera sej och upptäcka världen,

men ibland kan det nog bli för mycket, vi får inte glömma att

även våra barn behöver vila, lugn och ro och tid att bara vara.

Vår veckan började med ett besök hos kusinerna i Katrineholm,
lämnar hemmet efter frukost, hemma igen till läggning.
Hon med hennes 2 småtjejer och en i magen och jag med mina 3,

gick vi inte obemärkta genom stan, det var en mysig dag.

Igår tog jag 4åringen ut på första riktiga cykellektionen efter vi lämnat storebror

på skolan. Men det var besvärligt att försöka lära henne cykla samtidigt som 

2åringen springer efter och skriker, så det slutade med att vi matade änderna i ån,

och det var ju inte så dumt det heller.

Sedan hem och äta mellis när vi hämtat storebror,

fortsättningsvis rensa och städa gästrummet i källaren tillsammans

med min storasyster som flyttar tillbaka hem till Indien idag.

Efter maten lämnar jag och de 2 yngsta, pappa och storebror hemma

för att cykla till Es kör, sitta och pusta ut på soffan i 30min.

Sedan cykla hem, tvätta, leka och äta kvällsmat.
Avslutar dagen med att fylla en diskmaskin efter barnen är lagda,

och innan jag kryper ner med min make i soffan.

Ja vissa dagar hinner man med mycket mer än man gör andra dagar.

Idag är det städa som gäller och så iväg med dottern på gymnastik

till kvällen.

Reflektionen jag gör när jag skriver detta är att

Jag kan tycka att många föräldrar idag sätter sina barn på för mycket aktiviteter.

Det blir stressigt för föräldrarna och framförallt leder man in sina barn i en

stressad vardag alldeles för tidigt.

Nu lät det ju som att vi hade en hel del aktiviteter själva.

Men 4 åringen får ha 2 aktiviteter från och med idag,

men då är hon ju "hemma" de andra dagarna, eller på öppen förskola

tillsammans med förälder, ett par timmar ca 2 dar i veckan, så det känns rätt lagom.

6åringen som går förskoleklass till 11.15 om dagarna har bara en aktivitet,

men han skulle nog också kunna ha 2 sålänge han går så korta dagar.

Annars tror jag att barn behöver ha mycket mer lugna dagar än

vad som är vanligt idag, få vara hemma och känna att idag får jag bara vara,

inte behöva tänka på att snart händer det och sen ska jag dit.

Det kan vara nyttigt att ha tråkigt och tvingas använda sin egen fantasi ibland.

Och deras hjärnor proppas med så väldigt mycket nytt varje dag,

så jag tror de behöver extra mycket vila och tid åt ingenting.

Hemmabarn kan!

Jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag hör om de föräldrar som tror
att barnen missar att lära sej viktiga saker om de inte går på förskola.

Självklart får barnen lära sej saker på förskola och det kan finnas

jättebra utbildade pedagoger och det kan vara helt ofarligt, det kan vara lärorikt, ja.

MEN jag har jobbat på förskola och så överdrivet lär sej inte barnen ändå,

visst lär de sej mycket i jämförelse med de barn som bara får sitta fast

i en barnstol framför pingu hela dagarna, men inte i jämförelse med de barn

som får leva en vanlig sund vardag hemma med sin normalt fungerande

mamma eller pappa som tar med sina barn i det de gör.

Min erfarenhet när jag sett ett hemmabarn och ett förskolebarn

så är oftast hemmabarnet mer välfostrat, trevlig och respektfull

och ofta mer kunnig än det busiga barnet som lämnats på förskola alla dagar i veckan.

Men detta är självklart individuellt!

Det beror på barnets personlighet, det beror på förälderns sätt mot barnet

och det beror på förskola.

Men det går absolut inte att säga att barn i förskola lär sej mer än hemmabarn. Onej!

Jag har sett många föräldrar som anstränger sej väldigt mycket för

att deras hemmabarn ska vara kunniga, och dessa (vissa specifika)

barn kan långt långt mer än jag någonsin sett ett förskolebarn kunna.

(Och jag har jobbat på 2 olika förskolor och känner många andra barn utöver det.)

Om du  upplever att barnet på förskola lärt sej något som ditt barn hemma

inte lärt sej så tar de säkerligen ikapp det i förskoleklassen.
När vår äldsta son skulle börja förskoleklass nu i höst så frågade vi lärarna

om vad han behövde kunna.

De svarade
- Nej han behöver bara kunna sitta still och lyssna!

De sa dessutom att det är bara tråkigt med de barn

som kan mycket för då har fröknarna inget att lära dem.

Och då anser jag dessutom att barnen själva får det tråkigt i skolan,

om de bara pratar om sånt som hen redan kan.

När jag är hemma med mina barn så innebär det förstås inte bara att sitta hemma, bokstavligen. Självklart måste vi hitta på grejer och jag engagerar dem i vardagen.

Vi har satsat en del på att gå till Öppna förskolans sångstund,

bibliotekets sagostund o liknande tillfällen där det krävs av barnen

att sitta stilla och lyssna och vara med, för den biten kan va svår att få med hemma.

Lära dem att inta vara helt främmande till en ”klasssituation”

där man lyssnar på en annan vuxen än sina föräldrar.
Det kan vara nyttigt inför skolgång tror jag.

Annars handlar det ju om att barnen får vara med mej

när jag lagar mat, inte alltid, men oftast när de vill.
Då lär de sej räkna när jag räknar högt när vi måttar och häller upp köttbullar, t.ex
De lär sej färgerna när jag säger, titta en GUL boll, en röd kloss.
De lär sej nya ord när vi läser böcker och
de lär sej prata när jag säger allt jag gör, som

–Nu stoppar i in armen och sen in med den lilla foten i byxan och där kommer tårna ut, tittut!
De lär sej i hemmet att man hjälps åt,

tar hand om varandra och lyssnar på varandra,
de lär sej att bråka, bli sams och dela med sej med sina syskon,

kompisar som är hemma, kusiner, i kyrkan eller på öppna förskolan.
De lär sej av att göra det vi gör och att hjälpa till med vardagssysslor.
Det räcker, definitivt!

Former, alfabetet och addition, det kommer i skolan sen.
Vi behöver inte stressa upp deras små hjärnor i onödan.

Det är tillräckligt att lära sej det som livet lär de första åren.

Sen skadar det förstås inte att ta vara på nyfikenheten och

försöka lära dem det lilla extra när de har intresset, det är väl jättebra,

men DET är inget en outbildad hemmaförälder inte klarar av.  

Om DU VILL så kan du!!

Det är ändå ni som satt era barn till världen,

det är väl fantastiskt om vi också kan ta hand om dem då.

Självklart vet jag att det finns undantag och jag klandrar ingen.

Jag vill bara att du som förälder ska tro lite mer på dej själv!

Och jag skriver till er som vill vara hemma med era barn

och är villiga att kämpa för det.

Lycka till alla föräldrar!! 

Jag klarade min utmaning häromdagen,

jag var mjuk och skrek ingenting, kände igen mej själv lite bättre.

Alla blev lugnare och gladare, det var en skön dag

och jag inser att barnens humör ofta utgår från mitt eget.

Men det är svårt att hålla det uppe, för ibland är det ett rätt

tufft jobb att vara hemmamamma,
det mest otacksamma och obelönta jobb faktiskt, utifrån,

men det mest tacksamma, från barnen
och det mest välbelönade jobb man kan ha i längden.

Igår var det vännerdag, lekpark och bibliotek,
idag är det kör, vårdcentral och handling på kalendern.

Livet rullar på.

Här sitter jag en söndag morgon och tänker på gårdagen, som jag inte vill ha i repris.

Jag vill inte se den arga, lättirriterade mamman igen.

Men kombinationen av en 2åring som mer eller mindre aldrig lyssnar,

där nej eller stopp inte når fram och dumhet efter dumhet hittas på

och en 4åring som sprider grejer omkring sej likt inget annat, som med någon

otrolig talang lyckas fylla, rent av täcka, ett stort golv med leksaker,

smågrejer och krafs på bara några sekunder och så går hon från rum till rum.

Tillsammans med en 6åring som frågar, pratar, tjatar och pratar

något otroligt, i ett, dagarna i ända.

Och så min lite krassliga hörsel som resulterar i att när min man

väl försöker göra sej hörd, han som ligger i sängen och behöver

mina tjänster titt som tätt inte alls når fram till mej och jag lider av

att han prioriteras väldigt lågt nu när han inte är kapabel att ta hand om sej själv.

Då växer och växer min irritation och det hjälper inte ens att jag pratar

lugnt och fint, för ingen hör mej då..

Men jag vill inte va den arga, skrikande mamman.

Jag hade inte för mitt liv kunna föreställa mej att jag skulle

låta så för några år sedan. Det måste få en ändring.

Ett streck på tavlan för varje gång någon skriker,

alla hjälps åt att påminna varandra om att ojoj, nu höjer du rösten lite väl.

Och jag vet ju att sitta i ett annat rum och försöka ropa ut en lösning

på barnets problem inte är en bra idé. Så jag kan ju börja med att gå

fram till mitt barn, böja mej tills hens nivå, titta in i ögonen och lägga en hand

på axeln när jag vill säga något, istället för att ropa till E över min axel att hon

ska städa efter sej medan jag fortsätter diska.

Sen behöver jag bli bättre på att lägga mej tidigare.

För sömnen är ju otroligt avgörande.

Det är väldigt tydligt när jag sovit en ordentlig natt, kanske 8 timmar,

i jämförelse med när natten blivit under 7 timmar.

För när jag är trött är tålamodet förkortat med minst 75% för att dra till med något.
Och när jag höjer rösten eller blir irriterad på barnen när de bara är för högljudda,

fast de egentligen är glada, då är jag en väldigt orättvis mamma.

Sen försöker min man lära mej att säga nej,

inte till våra barn utan till det som är utanför hemmet, och det är också en utmaning.

Men idag ska jag utmana mej själv. Och jag ska vara den mjukaste mamman på jorden.

Jag ska lyssna på dem alla 4 i turordning och jag ska inte höja min röst.

Bara se dem i ögonen, se till att det jag säger når fram, så jag slipper säga det flera gånger.

Men det första jag ska göra är att ge oss en god frukost, det ökar ju förutsättningarna för en bra dag.

När köket äntligen blivit fint igen,
ja då blir det pyssel i massor, klippa klistra och glada miner.

Och sen tänkte jag och dottern försöka lära oss att spela piano,
små saker tillsammans, som kan göra en så glad.

Har tagit upp en del av musikrummet till köket.
 

Efter en mans uppfångande famn, tröstande ord och peppande ideér,
efter några lösta bekymmer, världens fuskstäd och kvällsmatgäster,
ett strålande väder och en ny dag när alla 5 vaknar på rätt sida
ja då tror jag att jag börjar komma tillbaka lite, orka lite mer, vilja lite mer.

Vi får hitta de enkla lösningarna, köpa fiskpinnar, köttbullar,
Billyspizzor och annat fusk.
Lägga alla svårstädade saker i en stor kasse, för senare att ta itu med,
låta barnen se på tv ibland, och låta 2åringen få det där kexet
som han tjatar om, sänka kraven ytterligare på mamman och
bara hoppas på att alla omkring också förstår

Så måste man få göra ibland, när livet krisar och man inte räcker till.
Och viktigast av allt, att vi är rädda om varandra och alltid sätter FAMILJEN FÖRST!

Men vad är det med mej?

Jag orkar inte leka med barnen, orkar inte tänka igenom vad man ska ha

med sej i väskan om man ska iväg ett par timmar, orkar inte leta rätt på

strumpor åt alla så vi går barfota till öppna förskolan.
Orkar definitivt inte packa för en utflykt eller gå ut i skogen

och titta på svamp, ännu mindre plocka.

Jag bara skriker/höjer rösten åt min 2åring när han inte lyssnar,

vilket han aldrig gör och jag kan inte hålla mej sansad.
Jag sätter mej på golvet och bara stirrar på disken.

Serverar rester fast jag planerat annan mat.

Och här sitter jag nu, trots att solen lyser där ute, det som jag längtat så mycket efter.
Känns inge bra.. nått måste jag göra, nått måste ändras på. Vad kan motivera mej?

Alla har vi väl ups and downs.. vi föräldrar, men som mamma, eller pappa,

kan man inte bara släppa allt, va sur och ligga på soffan hela dagen.
Vi måste hålla skenet uppe, för våra barn.

Eller i vilket fall måste vi förse våra barn med det de behöver,

vi måste resa oss för att torka dem i rumpan, eller torka deras tårar,

gå emellan de värsta bråken och vi måste svara när de pratar med oss,

vi kan inte bara sitta och stirra in i väggen och inte säga ett ord.

Ibland måste man vara så stark, när man känner sej så svag..

Det enda jag vill göra är att äta choklad och flytta till Spanien..

När hemmamammarollen blir för slapp.

Nej nu har jag slappat till mej alldeles här hemma.
Om barnen inte ska ryka ihop stup i kvarten och jag inte ska gå och bli irriterad

hela tiden så måste jag rycka upp mej ur den här dåliga ovanan jag kommit in i.

Mer rutin på mattider, mer kompisar och öppenförskola och definitivt mer utetid!!

Det mesta har fokuserat kring min mans hälsa och att komma till grunden i hushållet

för att kunna hålla ett fint hem, för att vi ska orka den här situationen och tiden.

Vilket har behövts, och nu kan vi trivas och maken börja återhämta sej i lugn och ro.

Dock känner jag nu hur barnen lider av för mycket hemmatid, där menat,

”bara sitta inne när mamma städar – tid”.

Det var länge sen vi var på utflykt eller stannade länge i en lekpark,

längesen de kunde leka med någon annan än varandra och längesen

de fick låta benen och fantasin bära i naturen.

Så har det blivit en hel del tv-tid här hemma, mycket ovanligt för oss,

och det visar sej vara rätt effektivt om man vill få undan barnen,

men tråkigt, jag saknar att ha dem runt mej.

Inte så hälsosamt heller vill  jag tycka, så det blir nog ingen ny vana.

Så nu tar jag till mitt höstschema, då kommer barnen mer i fokus och jag

kan inte städa bort hela dagarna. Ut! Leka! Baka! Vänner!

Nu ska vi njuta av hösten och trotsa vädret

(kanske bara behöver köpa ett gäng nya, större, bättre regnkläder)

Dagboksanteckningar från min ”2dagarsretreat”

Tisdag 19/9
Vaknar av att min man ringer kl. 9 på morgonen,
han är inte långt bort, men han är inte här
barnen är hemma, med gammelmormor,
jag är hos vänner på landet
och min älskling, han är inlagd för en stor operation i ryggen

Jag är här för att vara nära min man och snabbt kunna komma,
men jag får inte vara hos honom.. inte hålla honom i handen.
hans röst är mjuk, men det är jobbigt..
men vi pratar en stund, tänker på annat och det känns snart okej.

Jag har fått sovmorgon! Njuter av utsikten och tystnaden i
någon timme innan frukosten. Nu passar jag på att ta mej en retreat.
Sjunger och ställer fram en lagom fin frukost
äter, njuter, läser lite bibel, i absolut tystnad.

12.30
Vilken fin promenad jag hade i skogen,
på med skorna, öppna dörren och så var jag där,
hos träden, mossan och svamparna
försökte följa stigen för att inte gå vilse
Här kunde jag sjunga högt, eller lyssna på vinden i träden

Gårdagen var precis som förväntat.
Jag fick massor av tid att prata med C, min förebild,
som mamma, som person, hennes sätt att leva sitt liv.
Fått inspiration att skriva, att ta hand om min familj
och bli en ännu bättre fru och mamma

Inte så dumt avslut på dagen heller, när man går ut i den svarta natten
precis intill, nästan i, skogen och hoppar ner i en het bubblande pol.
Också där givande samtal, för det här är en så bra och fin familj.
Tack ska ni ha!

Mina barn! Ja jag saknar dem!
samtidigt njuter jag av att jag fötts med förmågan
att väldigt enkelt kunna koppla bort och koppla av.

Jag saknar när min 6åring gråter på telefon innan läggdags
för att han saknar mej. Samtidigt känns det bra.
Ibland behöver man sakna för att veta vad man har
och jag får bekräftat att han uppskattat att han alltid
haft mej näranära, trots att han kan skrika åt mej att jag är så dum.

Jag saknar min 4åring när jag inte hört hennes röst på telefon,
inte ens i bakgrunden och jag inte ens hunnit fråga hur hon mår
men jag vet ju, hon är alldeles för upptagen med sina lekar, alla dockor
som ska upprepa allt som sagt av de vuxna i huset tidigare på dagen
och alla möbler och filtar som ska ställas iordning för att leken ska bli perfekt
Och jag vet att hon är nöjd, det är ju bara spännande att vara utan föräldrarna.

Jag saknar min 2åring när han tar luren ifrån gammelmormor
och utbrister högt och glatt HEJ MAMMA! Berättar nått oklart om gammelmormor
och sen lika glatt HEJDÅ MAMMA! Och så försvinner han.

Tydligen hade nattningen gått jättebra, men vid 2tiden hade han vaknat,
gått in till gammelmormor , väckt henne, vägrat komma upp till henne i sängen
utan istället börjat bossa.
Han skulle titta på tv, äta och dricka och efter det visade han gammelmormor tillbaka
till hennes säng, lämnade henne och gick själv och la sej i sin egen säng,
sen var det tyst igen. Otroligt..

Sen mitt i saknaden är moster där också, och morfar finns ”på jour”,
så jag vet att de är i trygga händer.
Och sen är det ju bara 2 dagar, inte en enda av dem är hel,
så inte en dag går, utan att jag håller mina små i min famn.

Kl 13.00
Nej nu är det dags för lite bubbelbad och godis
man måste njuta och gotta sej så länge man kan,
det är ju inte direkt vardag för mej, det här. 

Jag sitter i 40gradigt bubbel och tittar upp i träden,
det enda jag hör är ett par fåglars sång och en hackspett
i tallen intill. Pausar med en baguett och varm choklad
och trots att solen inte är framme kan jag sätta mej en stund på altanen,
iklädd bikini och innetofflor.

Fantastiskt att få möjlighet att återhämta sej på detta vis,
för att kunna ge all denna nya energi till de 4 som betyder mest.
Och få mammor förunnat, denna lyxiga retreat.