Vad är JAG för en förälder? Vilken metod använder VI?

Varför ska det ofta vara extremt åt det ena eller det andra hållet?

Som att man placerar in sej i ett fack.

Måste man leva efter vissa specifika metoder och hålla sej till alla

de levnadssätt och metoder i alla områden som går under det specifika

namnet på just detta föräldraskap.

Jag är dålig på alla dessa namn som kategoriserar olika föräldrar.

Ibland kan jag uppleva att det pratas på ett sätt, bland föräldrar,

att man antingen är den nära föräldern, den som alltid sätter sitt barns

behov först, som alltid ligger hos barnen tills de somnar och alltid

tröstar på sekunden när de gråter.

Eller så är man den andre föräldern, som inte är hos barnen tills de somnar.

Då ser man inte heller till sina barns behov, man är hård, eller i alla fall inte en nära förälder??

Att vara en nära förälder, behöver väl inte utesluta en snabb nattning eller egentid?

Om man är nära sina barn 06.15-19.30 varje dag, vecka ut och vecka in.

Både fysiskt, med barnen i knät, på höften eller hängandes fast i foten.

Pussar och kramar dem oräkneliga gånger om dagen och bara inte kan

låta bli att tala om hur fina de är och hur mycket man älskar dem

flera gånger varje dag.

Och man dessutom tar tid till att lyssna på vad de har att säga,

hur de känner och hur de mår, se dem i ögonen,

finnas där och förklara saker och lära dem om livet.

Man försöker fylla deras behov av mat, frisk luft, lek och sömn.

Är man inte en nära förälder då? om man sedan,

vid 19-20tiden lägger dem i sängen, bäddar om dem,

berättar en saga, ber och pussar på dem och sen GÅR.

Lämnar dem i sängen och sitt rum för att finnas tillgängliga

någon annanstans i huset.Visst kan vissa barn behöva att man sitter hos dem,

och vissa relationer behöver den tiden, förälder och barn tillsammans, lite extra på kvällen.

Men det ena kanske inte måste utesluta det andra.

Och tar den där egentiden, i mitt fall, gör jag inte bara för min egen skull.

Jag måste fylla på för att ge ut igen, få en paus för att kunna samla ny

energi och nytt tålamod, för barnens skull, för att jag ska kunna vara

den mamma jag vill vara för dem.Jag gör det också för relationen till min man.

Ett par tre timmar tillsammans med honom utan barnens avbrytande

små samtal och inknuffningar emellan när vi kramas betyder mycket för vår relation.

Vi måste hinna med varandra, se varandra och visa att vi fortfarande älskar varandra.

Oavsett om det är att vi tänder ljus och har djupa samtal eller vi sätter på en film.

För att hålla kärleken vid liv, för att vi vill, förstås, men den tiden tar vi också för barnens skull.

Om vi som föräldrar mår bra ökar vi oddsen att våra barn mår bra.

De påverkas ju väldigt mycket av vad vi gör och hur vi mår.

Här sitter jag och bara skriver, utan vidare eftertanke,

för att jag har tid för en gångs skull..inga barn, ingen man, inget hus att fixa i..

bara skriver ner mina tankar..

Men nu ska jag nog gå vidare ändå, med risk att snart vara tillbaka..

Igår förvånades jag över hur ovilliga vissa människor kan vara till att gemensamt

skapa en mild och trevlig värld.

Oviljan till att göra något bara för att glädja någon annan.

Oviljan till att släppa lite på sin egen bekvämlighet bara för att människor omkring ska få det bättre.

Det handlar inte bara om att prata med en tiggare eller skänka pengar till de fattiga,

som det kanske kunde verka som.

Utan det jag menar är attityden mot människor i vår omgivning och vardag.

Att artighet skulle vara omodernt och att alltid mitt JAG och MITT bästa ska gå först.

"Bara du tror på dej själv" eller "Viktigast är att DU mår bra av det"

Kan jag göra vad som helst bara jag själv mår bra?

Vem vill leva i en sån egocentrerad värld i längden?

Jag vill ge av mej själv till andra för att mitt liv ska kännas värdefullt.

Kan jag göra en liten ansträngning som hjälper någon annan gör jag det gladeligen. 
Då blir ju MIN dag mycket mer värdefull.

Att vara artiga mot varandra skapar en mjukare atmosfär, sålänge det inte blir falskt.

Vi behöver förståss vara ärliga och öppna mot varandra också.

Men mjuka och posetiva ord värmer, smittar av sej och ger mersmak. Kanske även om orden ibland är lite ansträngda.

Jag blir ledsen när jag hör att allt ska handla om oss själva och MITT välmående.

Vem tar då hand om dej när du inte orkar ta hand om dej själv?

Jag blir glad när någon hejar på mej, därför försöker jag heja på andra, för om jag kan få någon att LE, så värmer det MITT inre.

Jag vill absolut lära mina barn att vara artiga och tacka, hälsa, visa intresse och tacksamhet.

De mår inte dåligt av det, jag står ju inte där med piskan. Det kan man få in rätt naturligt i vardagen. Barnen gör ju som vi gör och inte som vi säger.

Men det hjälper förstås att säga, och påminna ibland också.

Vilken dyster värld det skulle bli om ingen visade tacksamhet, ingen uppsakattade någon annans ansträngning och ingen unnade någon annan ett extra hej eller ett leende.

Låt oss uppskatta varndra, uppmuntra varandra.

Sprida kärlek och glädje och ge av oss själva!

Mitt hjärta har alltid vetat det.

För flera år sedan fick jag med egna ögon se det.

På senare år har jag läst det.

Många gånger har jag hört det.

I dagarna har jag erfarit det.

Våra barn hör inte hemma på förskolan, de hör hemma hos oss!

Förskolan klarar inte av att ge våra barn det de mest behöver de första åren,

hur bra förskolan och personalen än är.

Jag har varit där, i förskolan. Det finns jättebra förskolor med jättefina utbildade förskollärare som älskar barnen och gör sitt bästa, men det hjälper inte.

Barnen är nästan alltid för många och personalen för få. Din lilla 1 eller 2åring kan omöjligt få den närhet, uppmärksamhet eller tillsyn som hen behöver För en god utveckling.

För den lilla individen behöver en, eller få, anknytningspersoner som har tid att ge henne/honom den relation och en mängd med tid och närhet som inte kan hittas på en förskola.

Ingen kan hålla koll på din lille pojk och hans våldsamma kompis varje minut och vara där när det händer. Personalen kanske missar de som står bakom huskanten, hon som sitter i ett hörn utan vantar eller han som ropat från toan så länge.

Ingen hinner lyssna på alla barnens åsikter och känslor och agera därefter.

Forskning säger att de små barnen får en negativ påverkan av att finnas i de stora barngrupperna. Att de inte får det samspelet som det lilla barnet behöver till en vuxen de första viktiga åren och detta påverkar deras utveckling negativt och visar sej sedan i självförtroende och samspel med andra framöver.

Detta skapar oro.

Alla de förskollärare jag pratat med och så många som jag hört och läst om är med på detta,

att det förstås vore bättre för barnen att få vara hemma och att de flesta barnen på förskolan är alldeles för små och är där alldeles för långa dagar. Förskolläraren tycker detta, men vågar sällan säga det till föräldern, i respekt kanske, man vill inte lägga sej i?

Barnpsykologer och lågstadielärare har själva uttryckt sej såhär:

Förskolan är inte till för barnen, den är till för föräldrarna. Det finns ingenting de lär sej på förskolan som de inte kan få hemma.

Och därmed vore det fantastiskt om alla kunde få hjälp med att tänka till en gång extra.

För våra barn!