Nu ändras allt! Nej inte allt förstås, det viktiga står kvar.
Det sköna hemmalivet fortsätter för barnen, men inte för mej.

Idag, 1Mars, går min man på pappaledigt, 11 mån. framåt!

Jag blir den som måste jobba in de där pengarna..

Jag älskar inte att jobba, jag föredrar att vara hemma med barnen, alla dagar.

Men när min man säger, att den här gången ska jag vara hemma med barnen ett år!

så vill jag bara stötta. Det är ju fantastiskt! Så mycket pappatid.
Barnen är lyckliga och exalterade.

Själv har jag timvikariat på förskola och fritids. Fin personal, några gamla vänner

omkring mej och så jättegoa barn, så det ska nog funka.

Det som är så fantastiskt med denna tid vi har framöver är att jag inte alls kommer

jobba lika mycket som min man gjort, så alltså: mycket mer tid med hela familjen.

Vi blir inte särskilt låsta, jag kan tacka nej om vi vill ge oss iväg på utflykter och vi har

VARJE helg och VARJE kväll tillsammans. Det är helt ofattbart och fantastiskt!

Till skillnad från varannan helg och 50/50 när min man kom hem efter läggning.

Så jag ser faktiskt fram emot det här, mer familjetid!!

Även om jag bävar för långa dagar från mina finingar.

Jag hoppas mer på veckor med 3 dagars jobb, 9-14. Nått sånt vore ultimat :)

Jag tackar ju bara nej om det blir för mycket.

Och sen får jag komma hem på heltid igen, så jag har det att längta till också.

På mina lediga dagar ska jag lägga tid på att organisera och göra grundfint i hemmet.

Sen ska jag skriva på min bok, kanske blir mer kontinuerlig här på bloggen

och sen ha extra mycket energi till mina egna fina barn.

Det tar emot att tänka på att jag ska jobba, lämna barnen. Men jag får påminna mej själv

om att barnen går det ingen större nöd på, visst kommer de sakna mej,

men de har ju sin trygghet, sitt hem och framförallt sin fantastiska pappa!