Nu har jag upplevt det, känslan att jobba en hel dag, ifrån mina barn.

Trots att barnen var hemma med sin pappa så kändes det så fel.

Inte att de var med sin pappa, det är ju toppen, men att vara borta från dem så stor del av dagen

och känslan att jag ska vara här och de vara där. Vi är ju en familj, vi borde vara tillsammans.

Vilket konstigt system man har hittat på, när den ena föräldern lämnar bort sina barn

på en förskola för att gå till en annan plats och jobba med någon annans barn

och de föräldrarna jobbar i sin tur någon annanstans. Så fånigt och dumt.

Om jag läser bok för en liten på jobbet kommer jag ju bara tänka på att jag hellre satt med

min egen i knät. Även om jag tycker det är jättemysigt att vara med andra barn också.

Nej, om ändå samhället var uppbyggt så att man kunde få betalt för det jobb man gör med

sina egna barn och kanske hjälpa några fler på traven, och att det var det vanliga, istället för att det vanliga är att man lämnar bort sina barn när de just lärt sej gå, för att man tror att man måste eller att det är så det ska vara.