Efter 47 halkningar (eller pajas-slängningar) på isiga stigar,

några stenar kastade i ån och ett samtal med änderna.

Efter att vi mätt bäckens ljup, vandrat långt för korta små ben,

druckit blåbärssoppa och berättat sagor under den stora sagogranen

och tittat på hur gatlyktorna fått ån att glittra i mörkret, så tror jag att 

våra 3 små gullungar kommer sova riktigt gott inatt.

Visst är det bäst att vara ute när solen strålar, men i eftermiddag fann vi charmen

i att mysa i skogen efter mörkrets intrång :)

och när vi lämnade vagnen hemma upptäckte vi hur långt en 1,5 årings ben kan bära.

Nu är barnen nöjda och rosiga om kinderna och vi är glada för vad en vanlig dag tillsammans

kan bli till om man bara låter den.