Vad är JAG för en förälder? Vilken metod använder VI?

Varför ska det ofta vara extremt åt det ena eller det andra hållet?

Som att man placerar in sej i ett fack.

Måste man leva efter vissa specifika metoder och hålla sej till alla

de levnadssätt och metoder i alla områden som går under det specifika

namnet på just detta föräldraskap.

Jag är dålig på alla dessa namn som kategoriserar olika föräldrar.

Ibland kan jag uppleva att det pratas på ett sätt, bland föräldrar,

att man antingen är den nära föräldern, den som alltid sätter sitt barns

behov först, som alltid ligger hos barnen tills de somnar och alltid

tröstar på sekunden när de gråter.

Eller så är man den andre föräldern, som inte är hos barnen tills de somnar.

Då ser man inte heller till sina barns behov, man är hård, eller i alla fall inte en nära förälder??

Att vara en nära förälder, behöver väl inte utesluta en snabb nattning eller egentid?

Om man är nära sina barn 06.15-19.30 varje dag, vecka ut och vecka in.

Både fysiskt, med barnen i knät, på höften eller hängandes fast i foten.

Pussar och kramar dem oräkneliga gånger om dagen och bara inte kan

låta bli att tala om hur fina de är och hur mycket man älskar dem

flera gånger varje dag.

Och man dessutom tar tid till att lyssna på vad de har att säga,

hur de känner och hur de mår, se dem i ögonen,

finnas där och förklara saker och lära dem om livet.

Man försöker fylla deras behov av mat, frisk luft, lek och sömn.

Är man inte en nära förälder då? om man sedan,

vid 19-20tiden lägger dem i sängen, bäddar om dem,

berättar en saga, ber och pussar på dem och sen GÅR.

Lämnar dem i sängen och sitt rum för att finnas tillgängliga

någon annanstans i huset.Visst kan vissa barn behöva att man sitter hos dem,

och vissa relationer behöver den tiden, förälder och barn tillsammans, lite extra på kvällen.

Men det ena kanske inte måste utesluta det andra.

Och tar den där egentiden, i mitt fall, gör jag inte bara för min egen skull.

Jag måste fylla på för att ge ut igen, få en paus för att kunna samla ny

energi och nytt tålamod, för barnens skull, för att jag ska kunna vara

den mamma jag vill vara för dem.Jag gör det också för relationen till min man.

Ett par tre timmar tillsammans med honom utan barnens avbrytande

små samtal och inknuffningar emellan när vi kramas betyder mycket för vår relation.

Vi måste hinna med varandra, se varandra och visa att vi fortfarande älskar varandra.

Oavsett om det är att vi tänder ljus och har djupa samtal eller vi sätter på en film.

För att hålla kärleken vid liv, för att vi vill, förstås, men den tiden tar vi också för barnens skull.

Om vi som föräldrar mår bra ökar vi oddsen att våra barn mår bra.

De påverkas ju väldigt mycket av vad vi gör och hur vi mår.

Här sitter jag och bara skriver, utan vidare eftertanke,

för att jag har tid för en gångs skull..inga barn, ingen man, inget hus att fixa i..

bara skriver ner mina tankar..

Men nu ska jag nog gå vidare ändå, med risk att snart vara tillbaka..