När jag sitter vid mitt köksbord och äter mellis,
när hela familjen är samlad, ljusen är tända, teet är varmt
och vi kan sitta där hur länge vi vill, prata, skratta ihop,
titta på varandra och bara vara, då är jag lycklig.

Jag kan stanna tiden och iakta min tvåårings gasade beteende,
upp och ner för stolen, så glad och så rolig,
jag kan klappa på min 5åring, se in i hennes vackra ögon
och klia henne på ryggen där hon ligger i mitt knä på kökssoffan,
lyssna till min 6årings alla ideér och tankar kring uppfinningar och livet.

Jag är stolt över mina barn och jag är kär i min man.
Jag är tacksam att vi, trots så mycket fysiska svårigheter, 
och avskalningar i den "självklara lyxen",
har fått, och har tagit oss, möjligheten att spendera så
oerhört mycket tid tillsammans som familj.

När vardagen blir tråkig, vi blir rastlösa eller går varandra på nerverna,
när tålamodet tar slut, när allt känns hopplöst,
så kan jag tacka Gud för att de dagarna kommer, på sin höjd,
vara ett minne blått och att de känslorna är så mycket mindre
än de känslorna av lycka, tacksamhet och
närhet som finns där alla andra dagar och stunder.
Att tiden vi får tillsammans och tryggheten vi skapar, banden vi knyter, 
förtroendet och den prövade och starka relationen,
väger så mycket tyngre än NÅGRA andra känslor eller svåra dagar.

Det är det vi tar med oss in i evigheten!