Här sitter jag en söndag morgon och tänker på gårdagen, som jag inte vill ha i repris.

Jag vill inte se den arga, lättirriterade mamman igen.

Men kombinationen av en 2åring som mer eller mindre aldrig lyssnar,

där nej eller stopp inte når fram och dumhet efter dumhet hittas på

och en 4åring som sprider grejer omkring sej likt inget annat, som med någon

otrolig talang lyckas fylla, rent av täcka, ett stort golv med leksaker,

smågrejer och krafs på bara några sekunder och så går hon från rum till rum.

Tillsammans med en 6åring som frågar, pratar, tjatar och pratar

något otroligt, i ett, dagarna i ända.

Och så min lite krassliga hörsel som resulterar i att när min man

väl försöker göra sej hörd, han som ligger i sängen och behöver

mina tjänster titt som tätt inte alls når fram till mej och jag lider av

att han prioriteras väldigt lågt nu när han inte är kapabel att ta hand om sej själv.

Då växer och växer min irritation och det hjälper inte ens att jag pratar

lugnt och fint, för ingen hör mej då..

Men jag vill inte va den arga, skrikande mamman.

Jag hade inte för mitt liv kunna föreställa mej att jag skulle

låta så för några år sedan. Det måste få en ändring.

Ett streck på tavlan för varje gång någon skriker,

alla hjälps åt att påminna varandra om att ojoj, nu höjer du rösten lite väl.

Och jag vet ju att sitta i ett annat rum och försöka ropa ut en lösning

på barnets problem inte är en bra idé. Så jag kan ju börja med att gå

fram till mitt barn, böja mej tills hens nivå, titta in i ögonen och lägga en hand

på axeln när jag vill säga något, istället för att ropa till E över min axel att hon

ska städa efter sej medan jag fortsätter diska.

Sen behöver jag bli bättre på att lägga mej tidigare.

För sömnen är ju otroligt avgörande.

Det är väldigt tydligt när jag sovit en ordentlig natt, kanske 8 timmar,

i jämförelse med när natten blivit under 7 timmar.

För när jag är trött är tålamodet förkortat med minst 75% för att dra till med något.
Och när jag höjer rösten eller blir irriterad på barnen när de bara är för högljudda,

fast de egentligen är glada, då är jag en väldigt orättvis mamma.

Sen försöker min man lära mej att säga nej,

inte till våra barn utan till det som är utanför hemmet, och det är också en utmaning.

Men idag ska jag utmana mej själv. Och jag ska vara den mjukaste mamman på jorden.

Jag ska lyssna på dem alla 4 i turordning och jag ska inte höja min röst.

Bara se dem i ögonen, se till att det jag säger når fram, så jag slipper säga det flera gånger.

Men det första jag ska göra är att ge oss en god frukost, det ökar ju förutsättningarna för en bra dag.