Nu börjar vardagen smyga sej på,

den läskiga verkligheten tar smått sina första steg.
Men det är väl ett gott tecken.

För idag är min älskade mans första dag tillbaka på jobbet! Första dagen på 1 år!!
3mån av pappaledighet och sen 9mån. sjukskriven för sin rygg.
Men nu börjar han komma tillbaka. Den långa tiden av säng och soffa,

smärta och uttråkning/deppighet börjar gå mot en tid av glädje och rörelse.

Min man orkar nu hjälpa till lite smått, diskmaskinen, vika lite tvätt

och busa en stund med barnen.
Man ser lust och styrka, barnen känner att de får tillbaka sin pappa,

vi kan göra utflykter tillsammans och allt detta känns fantastiskt.

Men det innebär att verkligheten kommer ikapp.
En make som börjar jobba, bara lite smått, men snart mer och mer,
då närmar sej sommaren och efter den har vi ett riktigt skolbarn här hemma.
Vår äldsta börjar i ettan, är borta längre dagar, kommer hem med läxor..
nästa barn börjar förskoleklass, så 2 barn som ska iväg på morgonen,
och jag har inte min man här hemma, som jag är van vid.

Då börjar allvaret, då måste jag vara vuxen på riktigt,

då är småbarnslivet över och jag blir nervös.

Men jag tycker det är spännande med nya skeden i livet

och jag gillar utmaningar i min mammaroll.
så jag ser på det med skräckblandad förtjusning!
Och jag och minstingen får ju njuta av bara varandra några timmar.

Men nu, nu ska jag njuta av nuet.
Njuta medan vi alla 5 fortfarande är hemma tillsammans,

många fler timmar på dagen än vi är ifrån varandra.