Varför ? Varför då? Varför blir det så?

Den kända frågan Varför brukar man väl säga hör till 4åringen!?

För våran J började den i tidiga 3 och fortsätter än, han fyller 6 år i sommar!

Och frågorna kommer inte en eller 5 gånger om dagen utan kanske 50 gånger,

min man säger hundra, varje dag, i snart 3år!

Det sliter på öronen, hjärnan, tålamodet.

I det stora hela tycker jag det är jättebra. Det är nyttigt, lärorikt för alla parter att fråga

och det är ofta roligt och intressant, ofta gläder jag mej och tycker det är spännande

med hans tankegångar.

Men nu börjar mitt varförtålamod ta slut..

Hoppas det bara är tillfälligt som tålamodet är borta, för jag älskar ju hans prat och tankegångar, 

men nu pratar han mej tokig, min älskade, fina, kluriga lilla älskling får sin mamma arg

ibland av att aldrig kunna vara tyst. (även om jag försöker dölja det)

Småsyskonen, de stackarna hinner inte säga mycket, för att inte tala om

att försöka föra ett samtal mamma och pappa emellan.

Älskade 5åring. Din röst är underbar och du ger mej alla anledningar att älska dej så hjärtat flödar över, men ibland kan du väl vila din röst lite grann? :)

Idag blir det träna på cykla för 4 och 5åringen,

efter morgonpärlningen med pappa.

Sedan laga köttfärsbiffar tillsammans 

Och så öppen förskola med vännerna på eftermiddagen.

Blir en go och solig dag!