Jag blir så glad!

En äldre dam pratade med vår 5åring på apoteket igår.

Men du går på dagis va!? sa hon bland annat.

Nej! svarade sonen. De är hemma med mej eller pappan på heltid förklarade jag.

Hon blev så glad! Å vad bra! Det är det bästa ni kan göra! sa hon.

Så berättade hon: "Jag var hemma med mina barn i 13 år! Men jag hann jobba och göra karriär också!"

Massor av pepp och uppmuntran fick vi och jag blev så glad!

Tack Gud för sådana damer!

Sen är inte allting lätt!

När bilen, vår enda, går sönder och förmodligen inte är värd att lagas,

då kan människans hjärna frestas till tanken att visst vore det ekonomiskt enklare

att "bara" få in barnen på förskola så vi båda kan jobba och spara ihop till en bil.

Men det frestar aldrig hjärtat!

Det är fortfarande inte lätt att leva på en föräldrapenning och ett timvikariat med

några få timmar i veckan och en usel timpenning, som vi just börjat med.

Vissa skulle anse att möjligheten att stanna hemma inte fanns.

Men visst går det om vi vill. Vi vill, och vi tänker kämpa!

Heja benmuskler och frisk luft!